Här är tiderna för Kårsdragets första vistelser på Marholmen under den tid när melodin kom till:

1978 fredag 4/8 - tisd 8/8
1979 torsdag 16/8 - sö 19/8
1980 onsdag 20/8 - sö 24/8
1981 onsdag 12/8 - sö 16/8
1982 onsdag 11/8 - sö 15/8
1983 tisdag 9/8 - sö 15/8 (5 dygn!)

Från dessa vistelser har jag ytterst sparsamt med dagboksanteckningar, kanske är det så att man i lyckligare stunder inte har tid att skriva så mycket i dagboken. Under denna tid var jag dirigent i Kårsdraget och jag tycker att vi utvecklades en hel del. Arren Havsörnsvals, La Mer, Samboronbon och Melontime in Dixieland premiärspelades under denna tid. 1983 var 25-årsjubileet och i och med det slutade jag i Kårsdraget. Som bekant har jag en viss kontakt än i dag...

Jag vet inte vilket år, det bör dock ha varit 80-82, utredning pågår. Så här gick det till i alla fall.

Jag hade hamnat i grosshandlarrummet i Villan som priviligierad dirigent. Ligger och tittar runt och får syn på väggbonaden. Skrev av texten och promenerade ner till kursgården där jag gjorde melodin vid pianot, det tog kanske en halvtimme. Pianot stod på exakt samma plats som idag. Jag frågade på skoj Mia om en ton och hon hade någon liten synpunkt. Sedan dess anser hon sig vara medkompositör. Mia är dotter till Tommy och Inga, jämnårig med min dotter Kajsa. Senare placerades bonaden i propprummet, jag tycker mig också ha sett den på fler ställen under åren.

Min avsikt var nu att jag skulle älga runt och lära ut sången till alla, vilket lyckades förträffligt. Efter tre dygns tjat kunde alla sången utantill. Vi jammade till den, spelade den som tango och vals med mera och alla var lyckliga. Det var tveklöst årets sång den marholmensejouren.

Sedan kom festmiddagen på lördagkvällen. På den tiden klädde alla upp sig så gott det gick, det var vackra klänningar och lite kavajer, smink och krimskrams, uniformerna användes icke, det var mycket trevligt.

Så sjöng vi då "Små, små ord av kärlek" med stort jubel och många lyckliga leenden.

Nu kom det stora ögonblicket.

Den av mig diskret vidtalade hornisten och tandläkaren Thomas Grankvist äskar tystnad, håller ett kortare anförande och vecklar sedan ut bonaden till allas enorma förtjusning och acklamationer, ingen hade sett den tidigare och succén var ett faktum.

Det var min bit i det hela. Efter några år, sedan jag slutat i orkestern, gjordes den där teckenspråksvarianten som tydligen lever kvar än idag, jag har inga fler synpunkter på den, har själv aldrig varit med på den. Thomas, som gjorde tecknandet blev så förtjust i melodin att han till och med spelade den på trumpet under en begravning en gång, det var den 4/11 1994 i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm, jag fick ett tackbrev som finns kvar i mitt arkiv "att spela sso i en kupolkyrka som HE är en höjdare".

Jag kan bara tacka och ta emot.

Nästan 20 år senare, söndagen den 6 september 1998, dagen efter den första, obehagliga, riktiga, ohyggliga, mardrömslikt läbbiga, fasansfullt fruktansvärda, blöta, rentav obeskrivliga, inte särskilt ljuva och helt oförlåtliga färjekatastrofen, skrev jag sedan sticket under några minuter vid det nordöstra bordet i matsalen. Den snutten hörs på inspelningen, textunderlaget var den något, hm, fylliga text som finns på västra gaveln i stora kursrummet (vattnet och badhuset åt söder...).

//Thom

Kontakta mej jättegärna angående ytterligare frågor, synpunkter eller tillägg!