När den senaste istiden avklingade stod den kilometerhöga isranden vid stockholmstrakten ungefär för 8000 år sedan. Människor och djur vandrade in rätt snart vartefter som isen smälte utan hjälp av global uppvärmning eller andra föregivet mönskliga mekanismer.
Hela området utvecklades så småningom till en leende jordbruksbygd, självägande bönder och godsägare levde sitt traditionella liv tillsammans med pigor och drängar, hantverkare och förbipasserande. Resvägarna landvägen från och till Stockholm passerade förstås området, men den helt dominerande trafiken gick till sjöss eller vintertid på isarna. Det tog inte många timmar att segla eller ro till Stockholm. När ångfartygen började komma i bruk blev restiden knappt en halvtimme från Klubben till Riddarholmen. Välbeställda borgare i staden lät uppföra sommarställen i sydväst liksom utåt skärgården i öster. Två av de mera spektakulära exemplen är Lyran och Sagatun.
Framåt nittonhundratalet började Stockholm att expandera söderut, till en början långsamt, men senare som i en väldig explosion.

Lantbruket upphörde, många av gårdarna blev öde, vandaliserades, brann ner, men slutligen i några fall restaurerade och nyttjade som föreningslokaler.