Med Niagara till Västervik

Några minnen från en sjöscoutsegling för länge sedan

Seglartermer från C.V. Smith

Vi började i Saltsjöbaden där båten låg, jag minns inte hur jag kom dit, det var säkert inte utan besvär, man hade ju med sig en del packning.

Jag kunde ingenting om segling och jag var tolv år och sex månader gammal, lång och mager. Kanske hälften av kamraterna var nybörjare som jag, den övriga hälften hade varit med en eller flera seglingar förr och flera var duktiga sjömän.

Jag började i Stockholms Sjöscoutkår vintern 1948 - 49 och hamnade i patrullen Havsörnen. Vid denna tid hette kårchefen Artur Neveling. Enligt uppgift existerade denna sjöscoutkår mellan åren 1928 - 1960, adressen var Kammakargatan c:a 20 - 30 mitt emot Adolf Fredriks kyrka. Huset nu rivet.

På vintern gjordes ett antal hajker. Man fick utföra aktiviteter ofta som tävlingar mot andra patruller, sedan övernattning på olika ställen, kanske en liten stuga, någon gång i tält. Det var vinter och aldrig glömmer man lukten av grillad korv och oset från lägereldar.

Jag fick följa med mamma några gånger till Scoutboden som låg i hörnan av Sveavägen och Odengatan och blev väl utrustad med uniform, halsduk, mössa och så småningom regnkläder. Jag fick en stor gul oljerock med tillhörande sydväst.

Dessutom en riktig sjömanskniv med pryl, det var en rejäl sak att ha i bältet som jag hade i många år innan den slutligen försvann i samband med någon flytt.

SJÖSCOUTBÅTEN NIAGARA

	Niagara i förlig vind med toppseglet satt. Jag tror inte att vi satte toppen någon enda gång under vår fjortondagars segling Saltsjöbaden - Västervik tur och retur. Bogsprötet användes för toilettbesök när vi inte låg i hamn, det var samma besvärliga hygienproblem som måste ha funnits i alla tider på de stora segelfartygen.
På en färd till Finland gick Niagara på grund 1959 eller 1960. Hon såldes och bogserades till Åbo och skulle därifrån bogseras vidare för reparation, på vägen gick det så illa att båten sjönk (Artur Neveling)

Vikt 10 ton, 60 kvm segel: gaffelstorsegel, jagare, klyvare och stagfock. På bilderna syns ingen jagare, men jag har en envis minnesbild av att detta segel fanns någonstans. I hamn vilade storsegelbommen på en bomsax.

Utrymmena ombord var förpik med pentry och förråd, akterpik med sovplats för kaptenen. I mitten fanns den största hytten där vi alla tolv-trettonåringar sov i sovsäckar utmed sidorna. Emellan kojplatserna fanns ett matbord och i taket en fotogenlampa. Niagara hade ingen fenköl men en köl längs hela undersidan som var ett gott hinder för avdriften i bidevind. Men detta gjorde vändningarna tyngre och man måste vanligtvis bräcka med något av förseglen i kryssvändningarna.

I kölsvinet fanns en rejäl ballast som jag har en minnesbild av bestod av stora metalltackor, men det kan också ha varit stenar. Ballasten tjänade till att hålla ner fartyget i sjön så att det inte krängde så lätt. På släp en jolle, den viktiga förbindelselänken med land när vi låg på svaj för ankar eller boj.

	Här syns vilka utrymmen som fanns: förpik, salong, akterhytt. Storsegelbommen vilar i sin bomsax för av avlasta dirken som syns längst upp till höger. Skandäcket är den del av däcket som sträcker sig utanför relingen. Här utgör den fäste för babordsvanten.
Vid en segling till Köpenhamn 1938 mötte man en flottilj tyska segelbåtar. Sjömännen kröp ivrigt omkring på däck och konstaterade att däck och bord var enpluggade vilket skulle betuda att denna gamla lotsbåt var mycket gammal (Artur Neveling)

Vi började i Saltsjöbaden där båten låg, jag minns inte hur jag kom dit, det var säkert inte utan besvär, man hade ju med sig en del packning.

CHEFEN

När alla deltaagare hade anlänt genom att ros ut till 'Niagara som låg på svaj i Saltsjöbaden, blev det samling på däcket och vår ledare höll ett långt tal där man fick veta något om vad som komma skulle. Vi blev indelade i vakter vilket var grupper som skulle sköta viktiga saker ombord under segling eller i hamn. Denna ledare fick endast tilltalas med ordet CHEFEN, och så blev det under hela tiden i fjorton dar. Chefen var tjugo år och hade varit med förr, jag minns inte nu vad han hette, min minnesbild är en hård men rättvis och inte helt ohumoristisk person. Trots sina endast tjugo år upplevde jag honom som en vuxen.

SJÖTERMER OCH STRAFF

Vi ålades att lära oss vissa saker utantill, namn på båtens delar, knopar, sjömärken och annat som hörde till navigeringen. Vi lärde oss fort, fick öva hela tiden, på frivakterna hade man gott om tid att plugga in saker, bland det första var de elementära knoparna skotstek, pålstek, halvslag, råbandsknop och nyckstek, det har jag haft stor glädje av i hela livet. Beträffande sjömärkesprickarna var det slätprick, kvast, kryssprick och olika kombinationer av tratt, kon och ballong.

Det fanns bestraffningar. Vi hörde talas om kölhalningar och andra hemskheter, men för vår del gällde att man kunde få en prick på patrullen. Men att få en prick på patrullen vore fullständigt otänkbart, det innebar ju att man fegt undandrog sig straff och lät hela patrullen lida för det. Alternativet var att hoppa över bord, vilket innebar att man i vilket läge som helst skulle plumsa ner i det kalla havsvattnet med kläderna på, simmande ta sig till den lilla jollen, ta sig upp på den, hala in jollen till båten, stiga ombord och byta till torra kläder. Flytvästar var inte uppfunna, det var vårt egna ansvar att i alla lägen hålla oss stadigt ombord. Jag tror det fanns korkbälten i lådor på däcket, men minns inte att de någonsin användes.

SEMAFORSIGNALERING med Biscaya

Så började det. Vi låg alltså på svaj i Saltsjöbaden, troligen vid en boj, och båten gjordes i ordning, segel togs fram och riggades, vi fick lära oss namn på allting, klutar och rep av alla slag, till en början helt nytt och främmande, men man kom snart in i det.

En vakt hade hand om skaffningen, rätt snart fick vi något att äta och drycken var apelsinsaft, allt ätbart lagades i pentryt i förluckan där det fanns förråd, vatten och fotogenkök. Hela båten luktade tjära och fotogen, det var en delvis angenäm doft med minnen från gångna tider. Niagara var en gammal lotsjakt från slutet av 1800-talet och människor hade bott ombord under över ett halvt sekel.

Så lättades ankar och vi började glida i väg under de lätt buktande seglen, en helt fashinerande upplevelse. På redden låg en annan sjöscoutbåt ett hundratal meter bort som det talades mycket om, den hette Biscaya och någon semaforkunnig scout i vår besättning började utbyta signaler, några av oss var ju totala nybörjare, andra var mer kunniga och meddelade vad som sades.

Förutom grundbegreppen styrbord och babord, lovart och lä, lova och falla, var det några viktiga ordergivningar som vi ständigt måste ge akt på under segling. Om det fanns anledning att göra en gipp måste rorgängaren snabbt och tydligt meddela detta med det skarpa ropet "Passupp för gippen", så att alla skulle hinna undan och ingen bli skadad när den tunga bommen gick över från den ena sidan till den andra. Mången sjöman har för alltid försvunnit i samband med okontrollerade gippar, den kanske farligaste av alla seglingsmanövrar.

Alla övriga vändningar inleddes med ropet "Klart att vända" vilket samtliga vakna besättningsmedlemmar omedelbart måste besvara med samma ord. Det gällde att alla måste vara medvetna om den viktiga åtgärden som berörde alla ombord, och som skulle komma när båten gjorde en stagvändning. Sedan följde kommandot "Ror i lä" som likaledes besvarades. Seglarvakten skötte sedan skothanteringen och navigeringen, men när som helst kunde folk inkallas från frivakten vid behov. Att göra ett slag med en så pass stor båt innebär ju åtskilligt med aktiviteter, slammer, klapprande i segelklutar och tungt halande i rep, bräckande med försegel och stark förändring i båtens lutning. Niagara var en rätt tung sak på tio ton och sextio kvadratmeter segel, och det var inget lekverk att segla en sådan båt med full säkerhet. Att det fungerade så bra berodde till en början på den samlade kunskapen hos alla som varit med förr med chefen i spetsen, men chefen var i övrigt mest i sin hytt i aktern, han hade som kapten framför allt en övervakande och ledande funktion.

Jag minns inte hur långa vakterna var, men har för mig att det nog var begränsat till tvåtimmarsvakter, vilket kunde vara nog så krävande. Tiden markerades med skeppsklockan som slogs sina glas varje timme, att sköta klockan ingick väl i seglingsvaktens arbete. Man höll kläppen stadigt i en liten kort läderrem och slog tydliga dubbelslag.

Sjömärken dök upp och passerades, andra fartyg likaså och hela tiden fick man lära sig saker om det ena eller det andra. Jag greps snart av den stora skönheten och väldigheten i vattnen vi passerade. Några av de starka minnena tillhör det vackraste jag fick uppleva i hela livet.

Snart insåg man verkligheten i samband med toilettbehoven. Kissa i lä förstås, gjorde man det i lovart var det nog risk för bestraffning. Det större naturbehovet gjordes från bogsprötet där man fick hänga sig ordentligt fast med nerdragna byxor och lite toilettpapper i handen, att det faktiskt fungerade i två veckor är förvånande och många tog nog chansen de få gånger man kunde hitta någon toilett i land.

VAKTINDELNING

Det var frivakter där man fick syssla med vad man önskade, men i första hand vid behov väl skulle vara tillgängliga för handräckning i samband med seglingen. I hamn fick man gå i land och strosa som man ville. Jag minns inte om vi var indelade i styrbord respektive babords vakter som på de större segelfartygen, någon vakt fick syssla med skaffningen och diskningen, jag har ingen minnesbild av vad för slags matbestick eller porslin som fanns. Att navigera, alltså att faktiskt segla var förstås en ytterst viktig syssla som togs på det största allvar. Vi kom snart in i en högkoncentrerad läsning av sjökort och pejling i intimt samband med rorsman och kompassen, vindarna och önskad eller anbefalld kurs. Vid kryssen gällde förstås speciell koncentration så att man nyttjade slagen väl och många var på helspänn och kände förnöjelsen av att göra ett riktigt gott arbete i vakten till rors. När det blåste tillräckligt mycket utomskärs, använde vi en Walkers släplogg för att kunna segla på död räkning. Det var ett räknarur fastskruvat nära rorsman på styrbordsidan och en lång lina fäst vid en torpedliknande propeller. Propellern snurrade med ett karaktäristiskt stigande och fallande ljud och vred räknarklockan som avlästes i vissa bestämda tidsintervaller.

LOGGBOK

Allt som berörde framfarten registrerades i Niagaras loggbok. Där kunde vem som helst anteckna tid och händelse. För det mesta var det tider och positioner vid kursändringar, registrerad fart, vind, kurs, passerande av sjömärken och andra fartyg.

Någonstans kanske loggboken ännu finns kvar i någon skrubb, på någon vind eller källare, men den kan förstås också ha blivit slängd i samband med någon röjning eller flyttning. Det vore verkligen en stor sak att finna detta dokument, som det nu är måste jag begränsa mig till allmänna minnesbilder.

En lustig sak är att Ewert Taube sommaren 1922 for med en liknande båt ungefär samma rutt som Niagara från Stockholm ner förbi Västervik, det var helt säkert åtskilliga hamnar och platser vi också besökte. Taube har skrivit om saken i sin bok "På kryss med Ellinor". Under allla seglingar jag sedan har gjort i livet förde jag loggbok så gott det gick, även om man inte skriver allting, är det fantastiskt att senare läsa vad man verkligen skrev därute på havet. Om det finns tid skriver man ju även roliga saker och iakttagelser.

HAMNAR PÅ VÄGEN

Eftersom ingen loggbok finns tillgänglig idag är det ganska lite jag konkret minns från de olika hamnarna vi passerade. Det var ju en fråga om fjorton dagar och nätter, så minst fjorton platser måste vi ha stannat upp vid. Jag minns underbart vackra, orörda stränder och klippor i den ljuvliga midsommartiden.

Det var dessutom före plastbåtarnas tid och man hörde mycket lite av de dock existerande arkimedessnurrorna. Det var en tid när folk ännu rodde långa sträckor under de stilla sommarnätterna.

Man kan ju jämföra med gamla tiders nattliga roddturer från skärgårdsöarna in till Stockholm när man började två på natten och lugnt och metodiskt rodde sig fram med färsk strömming och annat som skulle avyttras på marknaderna. Det var ett liv som pågick i många hundra år men som nu tagit slut. Jag har en gammal bandinspelning från 1995 en stilla sommardag, men där inspelningen förpestas av det envetna odrägliga surrret från alla aktersnurror i när och fjärran.

En natt fick chefen för sig att det gällde "Alle mans bad", kallt och läbbigt, men kanske nödvändigt. Båten var nästan helt utrymd och persedlarna lagda på land. Båten skulle tvättas av invändigt och delvis torkas med kraftigt brinnande fotogenlampor med strumpmekanism som avgav kraftigt ljus och stor värme. Jag minns att chefen entusiastiskt menade att det skulle bli "tusen grader" så att väggarna skulle torka. En av oss beordrades att ro med jollen flera mil efter målarfärg i någon handelsbod. Det tog många timmar innan han till slut kom tillbaka.

Oxelösund

Det kan ha varit här som Niagara helt slarvigt fastnade mjukt i någon lerbank och måste dras av grundet med långt rep i land. Hälften av alla i besättningen i land och resten ombord.

Någon räckte mig två rep som skulle skarvas och jag gjorde snabbt ett skotstek. Det kändes rätt pirrigt när vi började slita och dra, skulle knopen hålla, var det tillräckligt med mitt enkla skotstek som jag lärde mig någon av de första dagarna?

Åååå hej, så ramlade samtliga baklänges huller om buller, och jag förstod att min sista stund obevekligen var kommen.

Förutom att jag förstås skulle utstå den obehagliga bestraffningen att tvingas hoppa överbord, var jag fullt beredd på att lämna hela seglingen och scoutkåren och sluta med allt vad denna verksamhet hette för resten av livet.

Linan halades in under åtskilliga sarkastiska kommentarer, men när vi kom till skarven visade det sig att knopen hållit men repet gått av några decimeter från knopen. Jag blev lätt hjälteförklarad och kände en stor och varm stolthet över allt beröm som nu i stället strömmade över mig.

Arkösund

Redan från början var det bestämt att scoutkårens chef Artur Neveling skulle resa ner och besöka oss när vi låg i Arkösund. Vi låg här vid kaj, jag tror det var enda gången vi gjorde det, annars var det på svaj med ankare eller boj eller vanligast med fören inåt vid någon naturhamn.

Jag minns inte mycket annat än känslan av att den höge personen besökte oss i största vänlighet. Förmodligen åt vi bullar och apelsinsaft eller något liknande.

En av deltagarna råkade lite illa ut. Så här i hamn kunde man ju bara inte ställa sig mitt på ljusa dagen vid relingen när det trängde på. Till slut måste han bege sig in i samhället. Han gick in i en handelsbod och frågade expediten efter toilett, men samtidigt kände han något varmt rinna ner efter benet, det gick inte att hålla sig längre. Den vänlige mannen bakom disken sa plötsligt Gå.. gå.. Den lille tolvåringen i sin scoutuniform tittar ner och ser en stor pöl vid ena skon. Han blev anvisad ett utedass bakom handelsboden, men när han böjde sig fram gick det så illa att sjöscoutmössan ramlade ner i hålet. Det blev att göra rent så gott det gick med papper, men i övrigt lättad.

Harstena

Jag minns att vi angjorde denna sagolikt vackra fiskehamn. Där fanns en kiosk där man kunde köpa godis, vykort och frimärken. Jag hade inga pengar men fick låna av chefen, så att jag kunde få iväg ett vykort hem till mamma och pappa. Jag minns att det svart-vita kortet hade texten Harstena, Gryt. Tyvärr finns det inte kvar såvitt jag vet.

I Harstena såg jag blommande oxel för första gången, jag upplevde de stora vita blafforna som underbart sköna.

JOLLERODD

En gång långt ute på havet på nervägen till Västervik, skulle vi göra ett roddprov. Jag var hyfsat van vid att ro, men en nyhet var att man ovillkorligen skulle skeva med årorna. Jollen hade helt lösa årtullar, och skevningen avsåg att minska luftmotståndet mellan årtagen. Vi fick ro iväg en och en några hundra meter, medan Niagara långsamt gled fram i Östersjön.

Det var en imponerande syn att se fartyget vända i vinden med sina vackra, höga segel när man hade kommit lite för långt bort. Jag fick ett hyfsat betyg på rodden, minns att chefen föreslog och övriga kamrater skulle delta i någon sorts omröstning.

VÄSTERVIK MIDSOMMAR

Hemlängtan var konstant. Visserligen fanns det kompisar att umgås med, men längtan efter föräldrar, syskon och vänner därhemma var enorm. Dessutom var man konstant sömnig. Inne i den stora hytten i mitten fanns ett bord där vi åt, och jag minns att man ibland mer eller mindre somnade vid bordet, man fick helt enkelt inte lägga sig.

Vi låg på redden och måste således ro med jollen när vi skulle i land. Minns inte om det alltid var en kille som rodde med två passagerare på aktertoften, eller om vi rodde ensamma två personer.

Hur som helst gick vi i land i Västervik, det måste ha varit en bankdag för jag gick med en kompis som hade en släkting som var banktjänsteman. Vi hälsade på honom i banken och fick varsin tvåkrona, vilken lycka. Vi gick till en mjökbar och åt varsin filbunke, en verklig läckerhet.

Vi väckte naturligtvis en viss uppmärksamhet i våra uniformer och vita mössor med ordet "SJÖSCOUT". Det var väl samma upplevelse som sjömän från olika flottbesök får uppleva när de går i land, jag har alltid tyckt det var spännande att se dessa uniformsmössor i vimlet och läsa namnet på det gästande fartyget. Det hade väl varit bättre om det stod "NIAGARA" i våra mössor tyckte vi nog.

Nere vid hamnen låg många fina skärgårdskryssare, bland annat fick min kompis frågan om en viss typ som han kunde upplysa var en Neptunkryssare, jag blev oerhört imponerad. Sedermera fick jag lära mig att denna drömbåt inte var en riktig skärgårdskryssare med köl, utan en som var förenklat byggd på planka vilket förvisso gjorde den billigare. Dessa fenkölsbåtar av viken typ det vara må, hade min pappa från Göteborg många gånger förklarat var otroliga som kunde vända på en femöring i kryssen.

En natt hade jag vakten, sannolikt mellan två och fyra en stilla sommarnatt i den ljusaste tiden på året. Det var mycket vackert men fruktansvärt långtråkigt. Hemlängtan var mycket stor där man vankade omkring på däcket. Det är troligt att vi låg stilla vid någon boj. Hur var reglerna för vakttjänstgöringen? Minns inte. Förmodligen skulle man väcka övriga i besättningen, väl i första hand chefen om något hände. Jag minns inga andra nattvakter, så jag utgår ifrån att det var just i staden Västervik med sin båttrafik som föranledde vaktandet. Visst vore det möjligt att någon roddare smög fram och tog sig ombord på natten. Inte fanns det väl något att stjäla, men vaktens närvaro skulle väl hindra otillbörliga närmanden, kanske var det tidigare seglingars visdom, kanske var det helt enkelt ett måste från gamla tider. Ja, det är klart att jollen kunde väl någon lägga beslag på vilket vore en katastrof. Man blev väckt mitt i sin välbehövliga sömn i babords koj där man låg i sin sovsäck. Tydligen visste avgående vakten var man fanns, så det måste ha funnits ett uppgjort vaktschema. Jag gick i realskolans första eller andra klass dvs nuvarande femman och hade troligen ett enkelt armbandsur. När vakten äntligen var slut väckte man nästa vaktare och fick äntligen sova en stund igen.

HOPPA ÖVERBORD UTE PÅ HAVET

Vi hade lämnat Västervik och kom långt ut på havet i vår resa norrut som för det mesta gick på kryss långt utomskärs. Det hade gjorts någon allmän städning, med svabbning av däcket och alla hade ställt sina gymnastikskor runt sittbrunnen. Så gavs en order om att skorna skulle plockas undan, kanske var detta bestämt långt tidigare, mina minnesbilder är lite oklara, men visst är att ett par skor blev kvar på däcket och det var mina. Chefen ansåg att detta var straffbart och jag fick genomgå den obehagliga proceduren att hoppa överbord för att inte patrullen Havsörnen skulle belastas med en prick. Vattnet var djupt och kallt och det var inte utan obehag som jag fick hoppa i med alla kläder på där långt ute med närmaste land knappt synligt vid horisonten.

HEMRESA PÅ HAVET

Så kryssade vi norrut några dagar. Jag minns ingenting om detaljerna, allt gick väl sin jämna gång med vaktbyten, skaffning, frivakter och annan rutin. En lustig sak hände mig när jag stod och lekte med en kompis. Vi kastade knivarna så att de satte sig fast i skandäcket, vilket vi vågade göra eftersom knivarna var fixerade med sitt långa läderssnöre. Jag gjorde ett elegant knivkast och den rejäla sjömanskniven satte sig darrande i skandäcket. Men lädersnörets knop hade lossnat! Man kände sig verkligt flat. Dessutom var det verkligen ingen bra sysselsättning att kasta kniv i ett fartygsdäck, man skämdes...

NATTKRYSS MOT LANDSORT

Så småningom närmade vi oss Landsort och min patrull fick ensamma seglingsvakten på natten. Vinden hade ökat till frisk, vilket är över 12 meter i sekunden, och det gick undan som bara den. Den enda fasta punkten i natten var Landsorts fyrblänk och vi fick göra slagen på död räkning dvs beräkna positionen efter hur långt och hur snabbt vi seglade på varje slag. Kursen plottades in i sjökortet och vi fick slita i skoten till förseglen vid varje slag. En dramatisk upplevelse. Chefen liksom resten av besättningen låg och sov. Den höga farten gjorde att backen blöttes över emellanåt av de kraftiga sjöarna. Jag har dessutom för mig att det regnade, vi hade oljerockar och sydväst på. Jag blev så sakta rejält sjösjuk den enda gången i mitt liv, det var en hemsk upplevelse, man kräktes och hade en kraftig huvudvärk, när skulle detta ta slut, det var en mardröm av värsta slag där släploggen stigande och fallande surrande endast avbröts av rorsmans order "Klart att vända", slag efter slag efter slag efter slag.

En liten sjöscout till rors. Detta är en demobild när båten ligger stilla. Bilden kan vara en reportagebild från någon tidning	Här dras det i linor i en lugn och stilla miljö. Natten på kryss upp mot Landsorts fyr var det vi som fick dra, men under betydligt besvärligare omständigheter. Dessutom lutade båten rätt avsevärt i bidevindseglingen.

Men det tog slut. Vakten avlöstes och man fick slockna i sin koj, blöt och kall och frusen med sprängande huvudvärk. Vid något tillfälle hade jag tappat min gula sydväst i det forsande vattnet på läsidan. Och chefen sov så tryggt i sin koj i akterruffen.

PANNKAKOR OCH SIMPROV

Nästa dag hade Niagara nått hamn och vädret var ett strålande stilla sommarväder. Jag var den ende som hade varit sjösjuk, vilket nog syntes på mig, en ynklig, blek scoutspillra. Vi skulle denna förmiddag göra ett simprov där samtliga skulle simma till några avlägset belägna skär med chefen i jollen som följebåt. Den vänlige chefen beslöt att låta mej slippa den långa simturen, men i gengäld fick jag uppdraget att laga pannkakor åt samtliga. Detta skulle vara klart tills de kom tillbaka.

Där fanns recept, ägg, mjöl, torrmjölk, margarin, salt, stekpanna, fotogenkök. Huvudvärk och en skärande trötthet gjorde inte saken bättre. Det var sannerligen en utmaning för en tolvåring, jag hade inte gjort något liknande i hela mitt liv. Ja, det var en fruktansvärd utmaning, men inget annat att göra än att sätta igång.

I det fotogendoftande pentryt i förpiken fanns allt husgeråd och alla basvaror. I en receptbok fanns kvantiteterna angivna. Jag minns den stora dunken med gul koncentrerad söt apelsinsaft, tydligen en lämplig form för dricka i en miljö som helt saknade skafferi eller kylskåp.

Det blev så småningom ett stort fat med pannkakor som inte såg helt tokiga ut, man lärde sig detta också. Underst fanns väl några trasiga oformliga försök, men ju högre jag kom i matlagningen desto snyggare blev pannkakorna. Jag minns att jag tittade ut mot simmarna lite då och då och såg dem springa omkring på ett skär långt bort åt väster.

Jag fick godkänt, jag har till och med för mig att ett visst beröm levererades. Det blev alltså pannkakor med jordgubbsylt och apelsinsaft

TENTAMEN PÅ SJÖTERMER

Sedan for vi vidare norrut, mot Saltsjöbaden. Vi bör då ha passerat Ledskär (på sjökortet numera Läskär) där min farfar och min farfars far var födda på 1800-talet, fast det hade jag då inte den minsta aning om. Resten av seglingen blev trevlig, kanske inte minst för att den stora hemlängtan skulle ta slut. Vi fick papper som vi skulle plugga in och sedan bli tenterade på av den omutliga chefen. Hela sammanhanget började klarna och man kände att man faktiskt hade lärt sig något på de snart gångna fjorton dagarna. Begrepp som då befästes minns jag var kompassgraderna och vissa riktningsangivelser som kranbalksvis, låringsvis, tvärs och liknande.

HEMMA IGEN