Tankar. Välkommen att skriva här! topp

****Har överlåtelsen av Marholmen till LO gått lagligt till?

Tankar hos några kursdeltagare och lärare som varit med i många år (teaterkurs, språkkurs, instrumentbyggarkurs m.m. se sidan länkar där många ännu ligger ute på Internet).

"För mig är det inte de konkreta reminiscenserna från arbetarnas egen marholme. Inte heller själva kurserna.
Inte heller några speciella personer.
För mig är det ett sammantaget stämningsläge ur en mångfald av små händelser och naturupplevelser.
Tillfällen när man har passerat mellan husen, när man har sett grästuvorna vid vägrenen.
Okända storsvampar på hösten. Bär.
Glittret från vattnet genom alsnåren.
De stilla småvågorna från Solöfjärden.
De förtöjda roddbåtarna, gästande, tysta segelbåtar eller motorbåtar.
Finns därinne någon som ligger och sover?
Enstaka, ödsliga bojar ute på vattnet. Ibland med någon förtöjd segelbåt.
Skymten av någon på avstånd som vandrar förbi.
Promenader ut mot gamla badholmarna, gäddplums och rassel från huggormar.
Ensamma minnesturer till Badholmen och dess lilla vitmålade hus, en stunds meditation vid bordet och blicken ut genom fönstret.
Minnen.
Ljudet av ett passerande fordon som man inte hinner eller kan identifiera.
Gräset betyder mycket. Alla oansade tussar av det gröna gräset, örterna, grobladen, johannisörten, gulmåran, gårdskräppan, midsommarblomstren, röllekan, tussilagons enorma hjärtblad..
Bilden på avstånd av folk som sitter runt borden och talar. Vad pratar dom om?
Ett skratt, ett gapflabb rentav. Väcker nyfikenhet.
Stillheten i det tomma köket innan någon har börjat laga frukosten.
Ljudet av vällingklockan på långt avstånd.
Tankar inne i de små rummen. Vem har bott här före mig? Tystnaden ur ett rum där någon lämnat dörren på glänt, andras föremål, var finns invånaren just nu?
Minnen inne från toalettbesöken, så banalt, helt plötsligt i ensam tystnad med glam på långt avstånd, små stunder av avskildhet.
I många år på dörren en teckning om musik. Vem gjorde den? Musiken håller dig håååårt. Så småningom fick vi veta vem det var.

Roddturerna på fjärden. En liten pirrande spänning när man gör loss och skjuter ut båten. Pirrande för ingenting.
Ror så sakta åt vart det nu ska bli utan mål.
Ören ute på fjärden lockar. Vad är det som skapar den djupa känslan av obehag när man närmar sig innan man ser de mörka stenarna torna upp sig från botten.
Syns det, nej inte ännu, ännu djupt, vad finns där nere? Åran stöter emot. Måsen har ungar och skriker som besatt av oro. De gråbruna spräckliga ungarna struttar omkring. Ingen behöver vara rädd, men det vet dom ju inte."


Där finns kanske även de personliga relationerna, längtan, oro, lycka, bitterhet och fasa. Eller bara tomhet och sorgsen ensam längtan mitt i den glammande glädjen.

Så uppbrottsneuroserna.
Plötsligt infinner sig något som är sista dagen.
Kursen slut.
"Man måste städa, man måste packa. Man känner vemodet och den märkligt oroliga sorgen och ett intensivt hopp om "nästa gång". I evigheters evighet. Nästa gång. Kramar och pussar och svårt att hålla tårar tillbaka, om det nu inte vore en möjlighet till denna nästa gång. Med åren vänjer man sig och klarar neurosen, så att den är botad till nästa dag."
Kanske de flesta aldrig fick uppleva någon nästa gång, men så länge den fanns, var det en underbar evighet som alla unnas delta i. (Det bästa jag skrev här försvann i min datamaskins plötsliga totalstopp. Man blir ledsen och känner sig fullständigt lurad från verkligheten. Vad är egentligen verkligheten i denna tid?)

Hela komplexet av miljoner småupplevelser byggde en myrstack av trygghet.
År efter år. Ibland med många års mellanrum.
Men det fanns där ute nånstans. Marholmen. Tryggheten.
Kanske utan namn, men omöjligt att ta miste på. Marholmen.
Hej, Marholmen. Dit kunde jag alltid komma tillbaka. Marholmen.
Mitt Marholmen. Vårt Marholmen. Livets Marholmen.

Kulturmord?

Från alltfler håll har antytts tankar om att Marholmens överlåtelse kanske inte har gjorts enligt donatorernas vilja.

Har försäljningen av Nils Bergs donation av 1924 till Birkagården till LO gått lagligt till? Vad står det egentligen i detalj i stiftelseurkunden om möjligheten till försäljning överhuvudtaget? Nils Berg var ju 1914 - 1924 inte tillfreds med utvecklingen av LO-delen, varför han senare donerade till Birkagården.
Att Birkagårdens verksamhet kom att modifieras under åren berodde på ett naturligt vikande elevunderlag. Det finns nu inte längre tillräckligt med fattiga arbetare eller arbetarhustrur, "nu far arbetarna till jobbet i egna bilar och äger egna villor och sommarställen".
Men inget skulle väl hindra att Birkaskolan nyttjade stället till annan verksamhet till gagn för avsedda målgrupper? Hela företeelsen är efter åttio års verksamhet en gedigen och unik kulturfaktor med historiska aspekter.
Borde kanske inte hela 1924-donationen och dess fastigheter K-märkas? Livet under några veckor på Marholmen har inneburit oförglömliga, ofta starkt känslomässiga upplevelser för många inblandade vare sig de varit elever, gäster, eller olika former av personal. Nej, det är knappast troligt att Nils Berg skulle ha accepterat försäljningen. Men vem skulle ställas till svars? Och vem blev kärande? Kulturmordet är nog redan begånget.

topp