Det jag tycker är viktigast, ja rent av helt nödvändigt, är att någon en liten stund åtar sig rollen som värd eller värdinna.

Värden själv ska välkomna gästerna och få dem att ett ögonblick vara föremål för den totala uppmärksamheten. Man visar dem in, hjälper dem med kläder, ger dem en välkomstdrink eller presenterar dem för övriga gäster. Värden får inte skicka någon ersättare om det inte är en så stor fest att man har funktionärer till alla möjliga olika uppdrag. Man ringer på med viss glad förväntan och efter en stund öppnar ett litet barn ungefär som om föräldrarna inte ens vore hemma, det spelar ingen roll hur förtjusande barnet än är, gästen känner sig övergiven och blir med all rätt ganska besviken innerst inne. Här kan man dra en parallell med den hovmästare på Operakällaren i Stockholm som noga lärde ut till alla nya servitörer att var de än befann sig i lokalen skulle de alltid hålla ett öga på ingången så att ingen ny gäst skulle behöva vänta uppmärksamhet.

Gästen upplever alltid en viss spänd förväntan i det ögonblick han ringer på dörren och det finns ingenting som är så trist som besvikelsen över att i stort sett inget händer. Även om man vet att man är välkommen (för annars skulle man väl inte vara bjuden) känns det sorgligt om ingen bryr sig om en i det ögonblicket. Man ska känna värdens synnerligen stora glädje över att nu har gästen anlänt. Man kanske har något med sig som värden med den största uppmärksamhet och glädje blir lycklig över. (I Japan hör det till att alltid komma med små gåvor. Till den ritualen hör att mottagaren aldrig öppnar gåvan i givarens närvaro utan placerar den synlig någonstans under det man uttrycker sin stora förtjusning. Detta för att inte givaren ska uppleva att mottagaren kanske inte blir helt överlycklig, men det är i Japan det).

Värd- eller värdinneskapet ska sedan användas så att alla på trevligast möjliga sätt leds in till matbordet och placeras. När sedan alla är placerade ska värden tydligt och med glädje anmoda gästerna att ta för sig, gärna med ordentliga artigheter. Sedan får han inte heller glömma att snart bjuda till välkomstskål utan konstigheter. Det är mycket roligt när någon av gästerna så småningom utbrister ett "Sa du skål?" men innerst inne är det ju faktiskt högst pinsamt. Förr i tiden hörde det till ritualerna att man måste låta sig trugas, men under alla förhållanden får värden inte ge upp förrän han finner att alla tveksamheter eller all osäkerhet är övervunnen. Till skådespelet hör förstås att ingen gäst börjar ta för sig utan artig anmodan och absolut inte börjar slafsa i sig innan alla fått mat på tallriken, det är ju frågan om en gemensam måltid där man ska känna tryggheten och gemenskapen av att alla befinner sig i samma situation. Om det är en stor fest gäller förstås inte denna självklara regel, man brukar sätta en gräns vid cirka åtta personer. I Kina har man på sina håll utvecklat trugandet: vid första bjudningen verkar det som om gästerna inte ens har hört vad värden säger, så småningom lockas de att komma fram till matbordet allt under det att värden förklarar hur ytterst torftigt och enkelt han har ordnat den simpla och ovärdiga måltiden (där dock bordet dignar av allehanda läckerheter). Värden till och med ber om ursäkt för att "här finns ju inte något att äta" och gästerna protesterar mot ursäkterna och förklarar hur oerhört vackert ordnat och rikligt allt verkar vara. Dumt eller larvigt? Kanske, men ganska kul och angenämt utan elakheter eller sarkasmer.

Det andra och nästan lika viktiga elementet är den utsatta tidens magiska kraft. Gästen måste komma på exakt rätt klockslag och värden måste vara beredd just vid det klockslaget. Det går alltid att ordna, man kan faktiskt planera sitt liv i god tid vid dessa relativt få tillfällen. Undantagen kommer naturligtvis alltid att finnas och måste förstås accepteras under tydliga och till synes hjärtliga kommentarer. Men om en tidpunkt är utsatt gäller många regler. Gästen tror att han förväntas just vid den tiden och värden kanske har planerat en mängd moment som ska bli klara vid just den tidpunkten, kanske sätter man på sig festklänningen i sista stund och först när det är klart och allt som hänger samman med det, är man klar att ta emot någon som knackar på. Om gästen kommer för tidigt måste han ta en extra liten promenad eftersom det är väldigt viktigt att inte komma för tidigt, hellre i så fall lite försent men självklart inte alltför sent. Om gästen märker att han kommer mycket försent måste han göra allt för att meddela detta om möjligt, i moderna mobiltelefontider är det ju inget problem.

I stora sammanhang har tidpunkten förstås mindre betydelse, många fester kan ju till exempel börja med en väl tilltagen samlingstid där det är meningen att man ska cirkulera runt och säga hej och goddag och utbyta roligheter, senaste nytt och förtära drinkar med tilltugg. Det finns också kulturer där tidsmomentet är helt bortrationaliserat men för en vanlig stackars liten värd som har stått och svettats med matlagning, städning och allmän uppfräschning är det jättejobbigt om folk börjar droppa in för tidigt, kommer mycket för sent eller rent av uteblir även om det är såna man känner mycket väl.