Det var ju vanligast att mostrarna och andra kvinnor var duktiga på matlagning. De visste precis hur det skulle vara och det var alltid angenämt och välsmakande, även de enklaste förtäringar. Man minns åtskilliga kommentarer om främmande som bjudit på billiga, taffliga, ynkliga, smaklösa, snåla eller konstiga anrättningar. Systrarna Åkerblom hade ett uttryck som var mycket talande när det gällde att åskådliggöra något som inte dög: man klappade lite löst, horisontellt med fingertopparna, som en synnerligen svag, ynklig och ohörbar applåd, och sa ett veligt "pööö". Den gesten har jag inte hört i något annat sammanhang, den kan mycket väl ha uppstått i familjen och i varje fall i Västerås i barndomens dagar i början av 1900-talet.

Min mormor Matilda (1876 - 1958) bakade ett slags småfranska som var det godaste färska bröd jag ätit. Jag har fått receptet många gånger, men aldrig riktigt klarat av detta som hon utan vidare smällde ihop på någon timme inklusive jäsning och gräddning. Hon gjorde dem av vetemjöl, vatten, jäst och salt och tyckte själv att det absolut inte var något märkvärdigt, snarare lite för "bonn-enkelt". Att äta dessa släta, små, ännu varma småfranskabröd med massor av färskt smör som smälte lite grann var helt enkelt överjordiskt underbart. Det hände förstås inte så ofta men gav oförglömliga minnen.
UPP

Matfett var ju grädde, smör, späck och annat läckert. När man bjöd hedersgästen bad man honom att ta av de fetaste bitarna - varför? Jo, därför att där sitter det mesta av den goda smaken. Att anrätta en oxstek utan att späcka den var otänkbart. Späcket gjorde köttet saftigt och framförallt smakrikare. Fettet var därmed dyrt och tillhörde det man måste spara på när ekonomin inte var så stark. Men när alla började använda kylskåp uppstod ett problem - smör som man tog direkt från kylskåpet var omöjligt att bre, det måste värmas upp en god stund innan man kunde använda det på smörgåsarna. Följaktligen uppfann man lättbredda varianter med vissa tillsatser som gjorde matfettet bredbart direkt från kylskåpet. Typiska handelsnamn var Flora och senare Bregott. Fettet sjönk i pris vartefter som välståndet ökade, och nu började man oroa sig för att man använde för mycket fett. Alltså propagerades mot fett och på den vägen är det. Att sambandet fetma-fett inte är så stort har man först på senare år börjat inse. Men skadan är nog redan skedd för avsevärd tid. Numera finns otäcka produkter som inte har någon likhet alls med naturligt smör. Att vitsen från början med dessa produkter var att man skulle kunna bre dem direkt från kylskåpet är sedan länge bortglömt.
UPP

Det där uttrycket bonn-, från ordet bonde alltså, tog man till när man gjorde något som ansågs så enkelt att det inte ens var något att tala om. Så var det med bonnsåsen i varmrätten fläsk och bonnsås. En enkel sås av vatten, fläskflottet efter stekningen och redd med lite vetemjöl. Smaksatt med salt och vitpeppar smakade det himmelskt. Det finns en rätt som var mycket älskad i Finland och som var den populäraste maträtten på den Finska restaurangen som en gång låg i Finlandshuset vid Engelbrektsplan. Det var den så kallade fläsksåsen, en "bonnsås" med små fläskbitar som serverades med potatismos, härligt såsigt och lättätet - såg jag i ett reportage i TV någon gång i början på 1980-talet...
UPP

Salt och vitpeppar, ja. Inga andra pepparvarianter förekom utom i ett fall, nämligen kalopsen, vars karaktäristiska smak bygger på kryddpeppar och lagerblad. Vitpeppar är den mest högförädlade pepparvarianten och doften av nymalen vitpeppar helt underbar. Den skänker ett vackert stöd åt nästan alla varmrätter. Vad vore sommarsoppan eller rostbiffen utan vitpeppar?
UPP

Moster Mattis (1900 - 1996) hade arbetat med en liten matverksamhet i Stockholm på 1930-talet. Med någon kamrat ordnade hon finare middagar som extrainkomst och lärde sig en hel del om den högre matlagningsskolan på den tiden. Hon var suverän på att anrätta en äkta gåsmiddag och gjorde underbara strömmingslådor som alla älskade. Strömmingslådorna gjordes alltid i två varianter, en med tomat och en med dill. Jag glömmer aldrig hur de satt där i köket och rörde, skalade och blandade under glatt småpratande med skvaller och skratt. Mattis var mycket duktig på finare rätter som tjäder och orre och annat vilt. Det var nog hon som ledde anvisningarna om hur man gjorde festmaten. Det var som sagt var ofta viltfågel med sås och gélé eller stekar av olika slag. Hollandaisesås förekom någon gång men aldrig bearnaisesås. En märklig incident var när ett barnbarn på middag vägrade äta tjäder med motiveringen att han inte åt vilda fåglar, vad får man allt i från...
UPP

Surmjölk. Särskilt på somrarna åt vi mycket surmjölk och filbunkar som sattes vid vedspisen. Filbunkarna bars sedan ner i jordkällaren för att bli kalla och åts alltid med socker och malen ingefära. Surmjölken åts på samma sätt, men man kunde även krama ner några bitar hårt spisbröd. Till spisbröd hade man enbart strösocker. Underbara minnen från sommardagar med kall surmjölk och brödknaprande. Ibland vispade man upp surmjölken och den blev porös och vänlig i munnen, dock en helt annan sak än surmjölk naturell. Andra smaksättningar förekom absolut inte. Youghurt hade man hört talas om, men sådant ansågs misstänkt främmande, liksom för övrigt nästan allting som inte hörde till den dock rikhaltiga standardrepertoiren. Av någon anledning började man döpa om surmjölk till filmjölk framåt 1950-talet, kanske tyckte man att ordet sur lät som något dåligt, något som stått och surnat. Sur mjölk var annars något obehagligt, när mjölken stått lite för länge fick den en helt annan smak än den goda, färska, söta. Man sa att den blivit gällen och gällen mjölk till gröt eller dricka var något förfärligt. Vartefter som priset på mjölk och grädde sjönk, dök det upp sådana produkter som gräddfil och sedan crème fraiche och den etymologiska förvandlingen var fullständig. Långmjölk hade man hört om i skolan, något exklusivt uppe från Norrland, senare på en skolresa till Härjedalen fick jag smaka långmjölk i början av 1950-talet, jag tyckte det var helt underbart.
UPP

Gröt och välling utgjorde ett kapitel för sig. Havregrynsgröt åts varm med strösocker och kall mjölk, ingen sylt eller annat trams, personligen älskade jag att äta smörgåsar med margarin i stället för smör till. Det är en sak man aldrig mer kan få uppleva, margarinet finns inte längre, i varje fall inte med den där speciella margarinsmaken, som jag minns från när jag var liten. Jag har minnen från en tidig sjukhusvistelse när man fick "margaringåsar" som jag upplevde som mycket goda, trygga och spännande. Det är ju märkligt egentligen, eftersom margarinfabrikanterna gjorde allt för att få margarinet att smaka som smör. Margarinet var en mycket billigare produkt, medan smör var dyrt och under andra världskriget hårt ransonerat. Rågmjölsgröten, som även kallades vattgröt, åts med lingonsylt och mjölk, jag minns inga andra varianter. Lingonsylten klickades ut i en 5-6 klickar på gröten innan mjölken hälldes i. Mannagrynsgröt åts varm med kanel, socker och som alltid mjölk. Mjölk drack vi för övrigt till alla maträtter. Det var enbart den nyttigaste, oskummade mjölken. På somrarna kunde man köpa direkt från bönderna. Det var ofta vi barn som fick cykla efter mjölken i bleckflaskor på 2-3 liter som man hängde på cykelhandtaget. Vilken salighet när man stannade upp och tjyvdrack stora klunkar spenvarm mjölk på hemvägen. Denna smak av färsk mjölk är helt underbar, det är som livet självt och förekommer nog i hela världen. Tänk bara på Massajerna i Afrika som till vetenskapens förundran i hela livet och med hög livslängd utan sjukdomar enbart konsumerar mjölk och köttprodukter från boskapen, sällan grönsaker.
UPP

Choklad älskades av oss barn och vi fick ofta själva röra ihop det under en viss standardritual. Vi blandade strösocker och kakao i en tekopp och rörde ut med grädde. Man rörde länge och noga och blandningen benämndes helt enkelt "rör". Röret avsmakades noga, det var mycket gott och ibland fick man sätta till avsevärt med extra socker, kakao och grädde. När vi ansåg oss klara fick någon vuxen komma och hälla i hett vatten. Resultatet kallades vattenchoklad och kunde toppas med vispgrädde. Det var höjden av lyx och njutning, men vattenchokladen var suverän till smörgåsar, kakor eller bullar av alla slag. Choklad med vispgrädde var en stående festlyx på restauranger och kaféer och det var alltid vattenchoklad. Även mjölkchoklad förekom varvid man antingen gjorde rör och hällde i varm mjölk eller vispade i socker och kakao direkt i mjölken medan den värmdes upp. Men mjölkchoklad var någonting annat, inte lika gott och festligt som vattenchokladen och framförallt med en blekare kakaosmak. Dagens i och för sig mycket välsmakande chokladdrycker typ "O'Boy" med sin söta vaniljsmak är något helt annat.
UPP

Semlor åts uteslutande med varm, sockrad mjölk. Inte alltid med vispgrädde men mandelmassa var obligatoriskt. Man kunde även blanda kanel i den varma mjölken. Just den där smaken av semmelbrödet och den sötade mjölken var det goda, karaktäristiska. Så gott till och med att i brist på riktiga semlor kunde mamma bjuda oss på en tjock skiva vetebröd med varm sötad mjölk. Vi älskade detta och kallade rätten "semmelmjölk och bulle". I bullskivan kunde mamma trycka ner en sockerbit som surrogat för mandelmassa.
UPP

Stekt kyckling är någonting som inte längre serveras i vårt land såvitt jag vet. Det tycks helt enkelt inte gå att få tag i annat än dessa tjocka övergödda broilersar. När vi någon gång fick följa med de vuxna på restaurang och äta ute, var det alltid kyckling och glass som gällde för oss barn. Det rörde sig om små s.k. klyvkycklingar, mycket mindre än nutidens broilers som snarare är som feta ballonger. Kycklingarna delades (klövs) i två halvor, fylldes med persilja och smör och bryntes noga i en järngryta. Kryddades som vanligt med salt och nymalen vitpeppar. Till detta åt man stekt eller brynt potatis samt grönsallad, ibland även någon gélé. En härlig dressing på salladen bestod av citron och lite strösocker. Denna maträtt, "stekt kyckling", liknar inget annat och är en fullständig njutning. Det var exklusiv och dyrbar festmat. Vi barn drack förstås alltid mjölk till alla rätter, de vuxna drack vin och öl på festerna, men annars också alltid mjölk.
UPP

Fisk förekom rikligt och alla sorters fisk anrättades i mån av tillgång. Pepparrotsgädda, stuvad aborre, strömming i olika former och på vintrarna lake. Från havet torsk och pappa som vuxit upp i Göteborg såg till att inlagd makrill kom på bordet i mån av tillgång. Lax och ål förekom förstås i bland men tillhörde den högre lyxen. . Vi barn åt väl gärna några kräftor men annars var fiskrätter inget man uppskattade. Det ansågs vara benen som vi inte accepterade, fast det gjorde väl inte de vuxna heller egentligen. Jag har nog den uppfattningen att vi tog fiskbenen som en god förevändning för att klaga på något man inte gillade.
UPP

Kräftor var vår pappas största förtjusning och det tillhörde nog årets absoluta höjdpunkter när kräftorna fick börja fångas i Svenska vatten i augusti. Kräftor var en stor sak på den tiden när den svenska flodkräftan förekom i överflöd i alla sjöar och vattendrag. I Hjälmaren fångades enorma kvantiteter vid sekelskiftet 1800-1900 och priset var 25-30 öre tjoget (10 - 12 kronor i dagens penningvärde!). Sedan tog kräftpesten över 1907 och kräftpriserna steg kraftigt. Märkligt nog började man importera kräftor av andra slag som inte har mycket med originalkräftan att göra vad smaken beträffar. Det var troligen så att för många visade sig ritualen kring kräftfesterna viktigare än själva maträtten. Men man måste också veta att kräftor kom in relativt sent i den Svenska matkulturen, i Frankrike däremot hade man länge festat på dessa läckerheter. Den stora kräftboomen i Europa kom i mitten på 1800-talet och steg mot sekelskiftet 1800 - 1900, man åt stora mängder i t.ex. Italien och i Frankrike och sådana läckerheter som kräftsoppa, kräftsås, kräftfärs, kräftsmör och andra rätter skapades av de stora matmästarna. I dag kanske vi tycker att kräftsås låter konstigt, men då var det inte konstigare än hummersås. Runt Hjälmaren grundades rejäla välstånd som byggde på inkomsterna av kräftfångsten. Vi barn satt med vid bordet och fick också några kräftor, man fick noggrann undervisning i hur man skulle äta dem och hur man skulle placera skalen på tallriken efteråt.
UPP

Bröd var vitt bröd, limpa eller spisbröd som vi kallade hårt bröd. Vitt bröd var långfranska eller småfranska vilket var underlag för alla sorters smörgåsar. Hårt bröd var nästan alltid färdigskurna bitar från Wasafabriken. En sort som var vanlig hette "Rågi", den sorten är dock numera ganska modifierad. Rutbröd förekom och även en ljus, tunn variant som hette "delikatessbröd". Under andra världskriget när smöret var ransonerat och dyrbart fick man inte bre smöret på framsidan, det ansågs som ett stort slöseri, man skulle bre eller skrapa på ett tunt lager smör på baksidan. Det kunde bli konflikter när vi barn skulle äta hos någon kamrat där baksideregeln ännu gällde, det var något förfärligt att sitta och bre på framsidan. De riktigt grova sorterna som "Sportbröd" var lite för extrema. Man kände till några egendomliga människor som tillhört frisksportrörelsen och som åt kruskagröt.

I slutet av 1950-talet kom matgurusarna på att det gamla svenska brödet var alltför sött och därmed onyttigt och motbjudande. Nej, vitt, osötat skulle brödet vara som i matkonstens dåvarande Mecka Frankrike. Man fick lära sig att socker överhuvudtaget inte alls skulle förekomma i matlagning. Det där gick alla på och Sverige höll på att drabbas av en riktig kulturkatastrof. Sedan kom man på att socker minsann förekommer i matlagning runt hela jorden även i Frankrike och Italien men kanske inte minst i Kinesisk mat som har sötsura såser till så många rätter. Ja, numera distribueras via IKEA Svenska köttbullar med söt lingonsylt runt hela världen och man älskar det i Frankrike, i Italien, i England jaja, i Kina och USA! Grattis! Men att de tog bort det småländska gästabudet från IKEA har jag svårt att komma över.....

Finbröd var oftast hembakat liksom kakor och tårtor. Man satte stora degar och bakade ut som längder och bullar. Bullarna var snurror, aldrig släta bullar. Längderna var ofta släta men kunde också vara hopflätade eller rullade saker med smör, kanel och socker inuti. Det var sådana hoprullade längder som skars i bitar och blev snurror. En tidig stor smakupplevelse var att få doppa en slät vetebrödsskiva i kaffe. Barnen drack aldrig kaffe, så det hände bara när vi fick doppa i någon av de vuxnas koppar vid någon fest eller så. En sällsynthet alltså, men smaken var mycket speciell och mycket god.
UPP

Husmanskost var ju det vardagliga. Särskilda rätter att minnas var soppor, kroppkakor, kalops, stuvade makaroner, fiskrätter, potatisbullar, köttsoppa med klimp, pepparrotskött, oxrullader, kåldolmar, sillbullar med korintsås, köttbullar, fläsk- eller kalvkotletter, kroppkakor. Man anrättade alltid rester om sådana fanns. På söndagarna förekom äggröra som oftast serverades med bacon, någon korv, ofta prinskorv och alltid stekt potatis. Äggröran var en mycket god, slät och blank äggrätt redd med mjöl och mjölk, något helt annat än klassisk fransk äggröra som endast består av ägg, vatten eller grädde.
UPP

Skolmaten i Stockholm började serveras höstterminen 1947. Under den första tiden serverades två rätter som fördelades på varannan dag. Ena dagen surmjölk eller filmjölk som det senare kom att kallas och smörgåsar, andra dagen varm choklad och smörgåsar. Surmjölken serverades så att en mattant hällde en matsked strösocker på den tomma tallriken och sedan hällde man filmjölken på sockret. Senare serverades reguljära varmrätter och det fanns alltid hårda dubbelsmörgåsar extra till de som ville ha.
UPP