Detta är den totala, detaljerade sanningen om hur det gick till när Thom Bergh gick igenom en glasruta i Åbo där delar av Kårsdraget var på turné med kår- och jubileumsspexet "Sänkt Erik" (efter jubilerande staden Stockholms skyddshelgon) söndagen den 16 april 1961. Tänka sig. Det är väl en tjugofem år innan de nu yngsta medlemmarna(2005) föddes...

Jag är så tacksam för kommentarer och påpekanden, antingen här eller från där du fick adressen till den här webbsidan.

Så här gick det till.
Festen skulle just börja nere i roddbassängen. Roddbassängen var (och troligen ännu är) en lokal nere i källaren i Åbo (svenska) akademis kårhus. Det är faktiskt en bassäng som man kunde träna rodd i med åror i tullar vid bassängkanten. Över bassängen placerade man ett lagom anpassat trägolv och använde sedan lokalen som en mycket avskild och trevlig festlokal.

Jag hade en liten vän i Stockholm och kom på att jag skulle skicka ett vykort som redan var skrivet, klart och frankerat, hade ännu inte funnit någon brevlåda och beslöt att gå upp och lägga på kortet innan festen började. Ingen hade förtärt något, i varje fall inte jag, det är viktigt att påpeka. En av många missuppfattningar (och det som senare ledde till Svinorden) är ju att man naturligtvis är aspackad när man går igenom en glasruta, men så var det alltså inte alls.

Betrakta nu bilden här nere till höger. Längst upp gatan i Åbo, som var upplyst med gatlyktor. Det gråa är trappuppgången där belysningen var släckt. När man kommer upp från roddbassängen och ut i farstun är det ljuset från ytterdörrarna som syns. När man tittar mot siffran 2 ut mot gatan, märker man ingenting av de två glasdörrarna som var placerade mitt i vid siffrorna 2 och 3. Dörr nummer 2 är ju dessutom öppen. Dörren vid 3 är stängd, men den är helt av glas och i den mörka trappuppgången ser man bara ljuset nere från dörrarna mot gatan.

Den traumatiska händelsen.

Jag skyndar lycklig och glad (spexet hade just haft en mycket bejublad föreställning i Stora salen) uppför den runda spiraltrappan från roddbassängen, går ut i farstun, passerar snabbt den öppna glasrutan vid 2, helt aningslöst omedveten om att här i uppgången fanns någon glasruta överhuvud taget. Just innan jag kommer fram till det första trappsteget ner mot gatan, kom jag på att jag skulle hämta brevet som låg i ytterplagg i rummet ovanför spiraltrappan. Utan att sänka hastigheten svänger jag runt på klacken och dråsar rätt in i den stängda glasdörren vid 3. Det var en hemsk upplevelse. Om glasrutan inte märktes inifrån trapphuset så var den helt osynlig nu med mörk bakgrund. Totalt oväntat drämmer jag alltså i det tjocka glaset som splittras och ramlar ner i stora bitar under ett ohyggligt klirrande. Det var en smäll som ett pistolskott. Några bitar ramlar rakt ner på min ena hand och skar upp stora skärsår. Som tur var hade jag glasögon på mig med ganska kraftig båge vilken avsevärt mildrade skadorna i ansiktet. Ena glasögonglaset fick skärmärken av glas mot glas och i bågarna syntes sedan i många år flera skurna streck från dörrglaset.

Det började blöda något enormt och det tog flera sekunder innan jag ens fattat att jag varit med om en allvarlig olycka. Jag går in i trappuppgången och finner i ett litet utrymme Kårsdragstrummisen Tjatte Tengedahl som sitter där med en tjej i knät. Den (sannolikt) nykyssta var sjuksköterska märkligt nog, hon såg genast vad som hade hänt, jag tror hon lindade in mig i handdukar. Någon ringde efter ambulans.

Den finsktalande sjuksköterskan och någon av turnéledarna följde med i ambulansen. Jag hade min nu något rödfärgade, vita Kårsdragsuniform på mig, och den unge finske, säkre läkaren kommenterade saktmodigt den ovanliga medaljprydde akutföreteelsen. Flickan översatte. Min största oro var om jag nu skulle kunna spela trumpet och läkaren svarade att "om du kunde förut så kommer du nog att kunna nu också". Jag var en jävel på dixietrumpet på den tiden. Det var då det.

Jag syddes (för första gången i mitt liv) med åtskilliga stygn i ansiktet och på händerna, ärren syns ännu tydligt.

Jag var förstås mycket orolig för glasrutekostnaderna. Det täcktes av försäkringar. Glasrutan rök mest varje år visade det sig.

När jag omplåstrad sydd och bandagerad återkom till festen fick jag bland annat den imponerade och beundrande kommentaren: "Har du varit i slagsmål"!

Efter den första chocken (det hela var en av mitt livs mest obehagliga upplevelser! )var man ju lite hjälte trots allt, och de återstående två turnédagarna blev fantastiskt lyckade. Sedan kom vi åter till samma lokaler ett 20-tal tillfällen och jag brukade alltid stanna upp en stund vid dörrarna och rysa åt minnet av den läbbiga händelsen.

Glasmästarpolka som vi spelade mycket vid den tiden.

Här är den som MP3-fil. Vi spelade ofta i smågrupper och här är en rätt typisk variant som nog spelades hundratals gånger i mässingssektett på alla möjliga olika ställen.

Två dagar efter hemkomsten från turnén blev jag uppringd av Tjatte, och vi bildade den berömda Svinorden som nu väl var och varannan Kårs- och EXdragare är innehavare av.