Igeldammsgatan.
av fil kand Thom Bergh, Stockholm

Jag brukade passera denna gata vid mina promenader Karlbergs slott, Karlbergskanalen - Sankt Eriksgatan och hem över bron.

Länge gick jag och undrade varifrån gatan fått sitt namn, det måste väl ha varit någon damm med blodiglar, och jag letade i en mängd stockholmiana utan större framgång.

Men så fann jag på Stockholms Stadsarkiv en "Karta över Stockholm upprättad på stadens bekostnad av Congl topografiska corpsen åren 1862 - 1867; samt medelst mätningar och tomtinsättningar, kompletterad, sammandragen och utgiven med tillägg av den fastställda Stadsplanen år 1882 av Rudolf Brodin och C.E. Dahlman." Skala 1 : 6000.

Man tackar för denna ansträngning och finner således både igeldammarna och de nuvarande gatornas sträckningar i samma kartbild:

Dammarna låg vid hörnan av nuvarande Arbetargatan och Fleminggatan:

På kartan ser vi den blivande Igeldammsgatan sticka iväg uppåt till vänster. De två rektangulära dammarna (i blågrön färg) låg parallellt i en bäring på c:a 100 grader i nuvarande korsningen mellan Fleminggatan och Arbetargatan, och verkar ha en liten förbindelsekanal.

Men varför?
Dammarna anlades 1835 för att det under koleraåret 1834 hade blivit brist på blodiglar i Sverige. I ett protokoll den 11/2 1835 antogs ett förslag att bilda bolag med samtliga Stockholms apoteksinnehavare. Ändamålet var att söka odla blodiglar, och tre personer, hovapotekare Carl Ulrich Springchorn (1787-1871), professor Wahlberg samt direktör Brandenburg undersökte platser som möjligen skulle lämpa sig. Till sist bestämde man sig för ett på den tiden lantligt idylliskt område i Stadshagen i Stockholm vilket arrenderades på 50 år. Under fyra år utplanterades 25 tusen iglar (finns uppgift även om 40 tusen), men man lyckades återfånga endast 2000, varför projektet ansågs misslyckat och avstannade.

Denna bild av en magnifik oljemålning föreställande Carl Ulrich Springhorn har vänligen tillsänts mig av Bengt S Nilsson som tillika har skrivit och levererat föreläsningar om Kungsholmen i Stockholm. Målningen hänger i Apotekarsocietetens styrelserum, vilket kallas Sprinchornrummet. Carl Ulrich var ordförande i apotekarsocieteten vid den tiden.

Troligen låg väl dammarna kvar, mer eller mindre igenväxta, tills den nya bebyggelsen kom igång. Dessa Igeldammar var på sin tid välkända objekt i Stockholm, sålunda nämns dammarna i en exkursionsbeskrivning av Thedenius 1859 helt enkelt: vid Igeldammarna: blek jordrök Fumaria vaillantii, var 74 Daphne 1995 förutan många sällsynta träd och buskar där är planterade.

När den nya stadsdelen på Kungsholmen byggdes fick en av gatorna namnet Igeldammsgatan.

Det finns en förtjusande beskrivning av området på 1800-talet av bröderna Nils och Edvard Selander, i faksimil utgiven i projekt Runeberg: http://runeberg.org/stockante/0156.html, även där nämns igeldammarna (på sidan 152).

Blodiglar hade blivit ett universellt läkemedel för nästan alla sjukdomar och man använde otroliga mängder, år 1850 förbrukades en miljon iglar i Sverige. Tidigare gällde åderlåtning (koppning) men iglarnas långsammare utsugning ansågs vara mera lämpliga. De måste "sättas" i tillräckliga mängder, typ 8 - 20 stycken, hade man endast 2 - 3 iglar ansågs det bättre med åderlåtning. De användes bl.a på badinrättningar där man helt spektakulärt kunde se ett antal personer med blodet rinnande från kroppsdelar under behandling.

Jag äger en RECEPTHANDBOK för apotekare (Malte Ljungdahl ) från 1953 där blodiglar ännu förekommer som

Min egen erfarenhet av dessa blodiglar härrör från barndomen. Vi hade hört talas om dessa läbbiga vattenvarelser, det fanns en myt om att man skulle hålla en brinnande tändsticka nära dem för att få dem att släppa taget. I en mälarvik i närheten av Färjestaden på Svartsjölandet fanns ett grunt område innanför den täta gäddvassen. Där vadade vi runt och och letade konstiga kryp av många slag. En gång när jag vadat runt ett tag fann jag en mängt små blodiglar på benen. Vilken skräckartad fasa, alla inneboende avskyreaktioner kom till ytan, här var det inte tal om brinnande tändstickor, jag helt enkelt slet och skrapade bort dem med största våld och fick inga men vad jag minns. Iglarna var ljusa till färgen och jag tror att de hade något tvärstrimmig mönster.

Numera har man börjat nyttja blodigelns antikoagulativa egenskaper för att hantera vissa sår efter kirurgiska operationer , fr a inom plastikkirurgin, för att förhindra blodstockningar. Inom handkirurgin till och med när man syr fast avslitna fingrar och efter svåra hundbett där läppar kan slitas av. Blodiglar lär också fungera bra när det gäller stora blodutgjutningar under huden till exempel vid ögonen (blått öga). Varje vuxen blodigel kan suga i sig uppåt 10 - 15 milliliter (cubikcentimeter c:a 10 - 15 gram) blod, vilket den sedan lever på ett år.

Särskilt tack till apotekssocietetens bibliotekarie Gunnar Lundberg och docent Jarl Torgeson, Göteborg för vänligt tillmötesgående.

Stockholm 15/11 2009
//Thom Bergh