Hur det började – framväxten av ett dixielandband på 1950-talet i Stockholm.
Thom Bergh

Artikel införd i Tradjazzpulsen februari 2006, bearbetad dec 2009

Inte visste man om vad som hände i Amerika. Eller vad som hade sipprat in i riket ända sedan 1920-talet. Men musiken hade visat sitt ansikte, och det var för den lille gossen ett mycket vänligt ansikte. Mamma hade nio syskon varav sju systrar. Glada arbetarbarn från Västerås. Alla sjöng. Oftast a capella, och oftast unisont. Ibland hördes någon sällsynt, gästande gitarr med D, G och A7 och en av morbröderna kom på Stockholmsbesök någon gång om året med ett litet dragspel. Lyckostunder.

Så var det militärmusiken. Glad, medryckande, en otrolig skönhet i ackord och melodier, dynamik och professionella arrangemang. Den lille gossen gnolade med för sig själv och härmade mellanmarscher och trumpeter.
På den tiden kunde barnen vandra runt ensamma i staden utan faror. Nästan inga bilar. Nere vid Nybroplan såg och hörde man vaktparaden. Klingande spel, livsglädje, flera lyckostunder. Under krigsåren förekom uppvisningar och parader ute på Gärdet. Högtidliga livsbejakande tillställningar med klang och jubel och de beundrade småsessorna som avlägsna guldprickar på ett kungligt podium.

sidtopp

Krigsårens glada lycka.
Alla hjälpte varandra i fattiga ransoneringstider och det var ett ständigt skratt och fnitter. Fantasieggande mörkläggningsövningar. Karlarna var ute på vakt någonstans i Sverige och kom hem på permission, festanledningar. Mostrarna var unga, och mostrarna sjöng med sina män som benämndes morbröder. Melodier från de glada revyåren, Ernst Rolf, Karl Gerhard, Lasse Dahlkvist, Evert Taube och en stor skatt av skillingtryck och gamla sånger från för längesen.

Pappa från Göteborg. Om han någon sällsynt stund sjöng en melodistump, så var det endast stöd för texten. Utan text - ingen musik. Långt fjärran från spelmanstradition och ursvensk musikkultur.

sidtopp

Den lille gossen lärde sig sjunga och vissla med kristallrena toner. Musiken var självklar och enkel, det var ju bara att härma. Tonerna var lika påtagliga som allt annat i naturen. Melodierna var enkla självklara målningar. Harmonierna höll sig lite undan, men de fanns där någonstans hos militärorkestrarna och i radioprogrammens grammofonmusik.

En dag hände något märkligt.
Fröken stannade upp mitt i en sånglektion och påstod att någon brummade. På den tiden fick barnen lära sig sjunga rent. De som inte kunde skulle naturligtvis inte sjunga med, naturligt och självklart. Till saken hörde att det hos många grabbar var en sport att bli befriad från sången. Man försökte äta krita, det ansågs ha en diskvalificerande inverkan på förmågan att hålla toner. De flesta tyckte nog om sången innerst inne, men det var ju tufft att slingra och larva sig i denna ständiga kamp mellan lärare och elever.
Alla misstänkta brummare skulle nu provsjunga. Solosång och stående ensam där framme vid vid frökens piano inför hela klassen. Mardröm för en del men lycka för andra. Så blev det den lille gossens tur. Stor och försmädlig förväntan hos diskret små-flinande klasskamrater. Nu skulle det uppdagas. Nu skulle sabotören dras fram i ljuset. Men den lille gossen sjöng med den mest kristallklara rösten, starkt och vackert, det hade ingen hört förut, och alla smäl-te. Fröken berömde och flickornas i klassen ögon tindrade.

sidtopp

Så slutade kriget och man började höra små spridda fragment av något annat.
På idrottsdagar och under andra skolaktiviteter kunde finnas ett piano i sammanhanget. Och på pianot kunde någon skolkamrat spela lite boogie-woogie med resten av skol- eller klasskamraterna andäktigt lyssnande. Det var oerhört. Det var totalt överlägset och det segrade. Några av de lyckliga barn som hade ett piano hemma satt och övade och presterade denna självgående rytmmaskin som besegrade allt. Det var nytt, det var totalt, det var lyckan utan ord. Melodier, ackord och framförallt rytm.

Så blev man satt i dansskola. Bara så där utan vidare en vårtermin. Inget motstånd, inget tvång. Bara en kul grej som kom i en lycklig efterkrigstid. Lärar-na spelade 78-varvare på vevgrammofon, det enda som fanns och helt modärnt, inget mer med det. Ack, alla ni okända små damer som blev uppbjudna enligt reglerna och tålmodigt lät sig valsas runt. Det var tango och vals och foxtrot. Och om det var foxtrot var det också lite jazz. Snälla storband, Glenn Miller. Långsam och snabb Glenn Miller. Älskade Glenn Miller. Från Amerika. Nytt. Perfekt att dansa till. Little Brown Jug, In The Mood, Pennsylvania 6-5-1000.

sidtopp

Men vad som tilldrog sig där uppe i läroverkens gymnastiksalar på skoldanserna kände vi ännu inte till. Vi hade aldrig hört de stora grabbarna, men vi hade hört talas om att de fanns, och det var något som anades ur en spännande framtid.
Nu var det inte långt kvar till att världen skulle öppna sig. Och öppnandet förebådades av något som sipprade fram i springorna. Något helt sagolikt, något som skulle ge injektioner till många år av livsglädje och skön mening med livet.
Vi började i realskolan och kom rätt in i dessa läroverkslivets hemligheter, och snart fanns inga hemligheter eller dunkla vrår längre.
Snart fick man höra en skiva med traditionell jazzmusik. Det var den rätta musiken. Den bara grep tag. Det var tonerna och det var ackorden och det var så långt, långt bort. Bara ljudet från det fjärran tillfället när detta en gång måste ha spelats in gav en direkt nostalgisk upplevelse som fångade in oss i ett livslångt grepp. Men melodierna och ackorden hade man hört förut. Det var ju militärmusiken! Samma sak, lite annorlunda spelat bara. Främst var det ju rytmen, den glada struttiga, dansanta, hoppigt livsbejakande rytmen ibland förenad med ett visst klagande svårmod.

Den lille gossen hade blivit tonåring men ännu inte tagit i något annat musikinstrument än morbror Helges pianodragspel en gång om året. Men gossen förstod, att det här skulle han klara, om han bara fick chansen.
Man fick önska sig.
Som fattig skolelev hade man inga som helst egna resurser utom en symbolisk veckopeng som på sin höjd räckte till en biobiljett någon gång i månaden. Nu fick man önska sig i stället. Önska och önska. Den lille tonåringen önskade sig en trombon.

sidtopp

På en mer intern skoldans hade man hyrt en orkester: Uptown Jazzmen och skolan var Stockholms Samgymnasium på Luntmakargatan. Men den här tonåringen dansade trots utbildning inte en enda liten dans, utan stod och hängde invid orkestern varenda sekund. Lyssnade och lyssnade. Nu hade han hört det. Nu hade han hört den riktiga musiken. Levande, alldeles nära intill. Sett grabbarna som spelade. Gudarna. Man fick höra om andra gudar, andra orkestrar som fanns eller hade funnits i staden. Man vågade inte tilltala dom, men man pratade om dom med kompisarna. Man ville bli som dom eftersom man någonstans insåg att man kanske kunde, och att musiken, ja, det var det viktiga, det saker handlade om, något, livet, var det man längtade efter mest av allt.

Men man måste ha ett instrument.
Oöverkomligt. Fruktansvärt dyrt.
Trombon…
Man gick och tittade på tromboner i musikaffärerna, men försäljarna var måttligt intresserade, de såg föga incitament till affärer här. Man spekulerade i möjligheterna av att hyra ett instrument, men det var också gräsligt dyrt. Det var dessutom något krångligt med rengöringen. Uthyrda instrument skulle cyankaliumbehandlas. Det var reminiscenser från den gamla tuberkulostiden.
Så blev det julen 1953 och det drog ihop sig. Något skulle ske, det var klart, och på julafton kom det. Mamma och pappa hade gått och köpt en trumpet till sjuttonåringen. Den billigaste i affären, men dock en trumpet. Trombondrömmen seglade diskret ut i kulissen och nu började övandet på det första musikinstrumentet i livet. Hur detta övande kunde äga rum i en vanlig hyreslägenhet i Stockholm är en gåta.

sidtopp

Man hade nu sysselsättning under hela den aktiva delen av dygnet. When the saints go marching in i be, Buddy Boldens Blues i ess, allt på gehör förstås. Men i trumpetfodralet fanns också en liten musiklära, och där kunde man alldeles själv läsa tydligt och klart vad tonerna hette, vad som var hel- och halv-tonsteg i de olika skalorna, och hur man skulle trycka ner de tre ventilerna.
Bästa kompisen ute i Täby hade också fått en trumpet på julafton, och nu började kapplöpningen. Täby blev snart distanserat, där fanns knappast någon musikalisk perception. Tonerna betydde ingenting, det var på sin höjd teoretiska knapptryckningar och en förtvivlad vilja.
Efter någon månads raskt övande och en snabb utveckling kom en djävulsk hämnd från Täby. Kompisen dansade malligt in på besök och viftade med några mystiska papper, som han hävdade var helt nödvändiga för fortsatt verksamhet. Han hade fått skriva av något från en av gudarna. Det hette ”Har-monier”.
Harmonier?
Ja, just det, man måste kunna det, alla kan det. Utan harmonier kan man aldrig lära sig, det är fundamentet, grunden. Ha ha.
Gossen tittade hysteriskt på dessa rader av ackord och repristecken, han anade något, men kunde inte säga säkert. Något kompinstrument fanns inte tillgängligt. Men tydligen var det kompinstrumenten som var det väsentliga här. Man skulle spela ackord på banjo, gitarr eller piano, det var klart.
Man skrev raskt av harmonierna i blindo. Där fanns en Washington and Lee swing, sex be ackord, så några f-sju.

sidtopp

En annan kompis övertalades att inköpa banjo. Utan musikalitet kunde han med hjälp av medföljande grepptabell enkelt lära sig att trycka ner strängar på rätta ställen, och hemma hos någon som hade en trådbandspelare lyckades vi spela in de första sex takterna på denna Washingon and Lee Swing. Vid den sjunde takten blev det stopp, att byta ackord ingick ännu inte i det musikalisk-tekniska resursförrådet.

En klasskamrat hade piano hemma och påstod sig veta hur man spelade be-ackord. Hem till honom med trumpeten en lunch. pirr-pirr, den euforiska spänningen var otrolig. Fram med trumpeten, sätta igång.
Total pannkaka. Fullständigt katastrofalt. Det lät bara inte klokt. Som att få en örfil av grymma makter. Vad i fridens namn var detta? Vi testade olika saker.
Denna kompis, Knutte, kom på att det stämde när han spelade i en annan tonart. Men trumpeten var ju stämd i Be, det fanns många indikationer på det, det var en sanning som vi hade klart för oss vid det här laget. OK, vi kunde spela en bit på Washington and Lee Swing men i H-dur...?
Vi hade kommit en bit, men där fanns frågetecken. Ingenting fick vara perfekt. Det visade sig att pianot var en halvton för lågt, dom kunde tydligen vara det, pianon, och dimmorna skingrades än mer, tack och lov.

sidtopp

Vi började gå på skoldanserna och hörde de stora grabbarna. Det var Black Bottom Stompers och Whiskey Bottle Slickers. Vilken fantastisk musik! Helt i proffsklass, men kanske ändå inte helt omöjligt att lära sig.

Första framträdandet kom i pausen på en skoldans på Norra Real våren 1954. Knutte på piano. En annan kompis på lånade trummorna, som den ordinarie guden storsint hade gett tillstånd till. En viss nådig kritik om trumpetspelet: ”fin ton”, ”bra idéer”. Vägen mot ett eget band började stakas ut.

Vi lyssnade på 78-orna hemma hos dem som hade. Lyssnade, lärde, plankade, lyssnade och lyssnade om igen, vissa ställen på låtarna kunde bli fullkomligt nerslitna i våra ansträngningar att ta ut toner.

Klasskamraten, som hette Knut Rutenborg, var ute och hälsade på i Roslagen ett sommarlov. Då och då kom en av gudarna från Whiskey Bottle Slickers farande med aktersnurra till handelsboden. Det var Tompa Gerthofft. Vi vågade aldrig tilltala honom, men blotta vetskapen om att han vistades i trakten skapade ett skimmer över hela nejden.
Knutte övertalades att skaffa trombon. Lyckan var fullständig när han en dag kunde ringa och meddela att han faktiskt fått köpa en. En orkester började sakta spira fram.
Snart kom andra spelningar av enklaste slag. Hos kompisar och kompisars arbetskamrater. Repertoiren var blygsam och några av bandmedlemmarna var väl snarare instrumentägare än musikanter. Men publiken var hundra procent entusiastisk. Publiken visste vad det var frågan om, och då hade det klingande utbudet föga betydelse.
sidtopp

Hösten 1954 fann vi B.R.A. studio och skramlade ihop tillräckligt med pengar för att kunna hyra några timmars studiotid då och då. Vilken lycka att ta sig ner till det (numera rivna) Lilla Nygatan 14 i Gamla stan och träda in hos den lille finlandssvensken Leo Aftén med glasögonen och den sjungande dialekten. I de tre studiolokalerna fanns piano och ett minimalt trumset, och det var ju vad vi behövde.
På en fest på Villagatan råkade vi få kontakt med en ny och bättre banjoist. Vi fann varandra i den största entusiasm. Hittade en mugg där vi kunde spela tillsammans. Jelly Roll Mortonlåtar: The Chant, Steamboat Stomp, Dead Man blues. Banjoisten kom med i gänget. Han hette Kjell Söderkvist och blev en hörnpelare i det blivande bandet.

B.R.A. studio Lilla Nygatan 14 hösten 1955: Knut "Knutte" Rutenborg tb, Thom Bergh tp, Hans Sporre kl, Lars Elg p, Kjell Söderkvist bjo.Vita skjortor o mörka byxor är ingen uniform. På den tiden hade vi alla skjorta, slips och kavaj som vardaglig standardklädsel. Foto: Thom Bergh (självutlösare). Detta var en högst seriös verksamhet och den upptog oss totalt.

Så var det igång. Mera B.R.A. Vi övade in armstronglåten Willy the Weeper. En gång när vi drog på med introt lät det så pass bra, att de stora grabbarna i en studio en bit bort kom instormande för att höra vilka vi var.

sidtopp

Vi fick klarinett, trummor och bas. Vi fick riktiga spelningar. Till att börja med pausframträdanden på Norra Latins skoldanser. Pianisten hade försänkningar i elevrådet. Han hette Lasse Elg. Klarinettisten var Hasse Sporre, basisten Anders Fröberg och trummisen som var klasskamrat med Hasse i Beskowska Skolan hette Peter Schmidt.
När Anders kom, ny och grön, fick han av någon den bryska kommentaren ”Du kan väl Buddy's Habits - för den kan alla vi andra i bandet”.

Namnfrågan tog sin tid. Så småningom enades vi om namnet The Pearls. Det var namnet på en Jelly-Roll Mortonlåt, ganska originell i sammanhanget. Där fanns lite av ett tveeggat svärd inbakat. Ambitiösa skribenter ignorerade artikeln The, varför orkesternamnet oftast hamnade under bokstaven P i stället för T.
Och skulle vi heta ”The Pearls” så måste vi förstås kunna spela låten med samma namn också. Vi övade och övade, tog ut harmonierna och fick god hjälp av den skicklige pianisten Åke Edenstrand som hörde till bekantskapskretsen på något vis. Lite speciell var låten, eftersom den gick i klingande G och C-dur, det mesta gick annars i F, be, ess och ass. Litet blygdes vi kanske när vi hörde, att de stora Midnight Stompers redan körde låten, men vi var ju bara tvungna, liksom. Vi spelade in den på B.R.A. med Washington and Lee Swing på baksidan. Tyvärr har skivan gått förlorad.

Tidstypisk realexamenspelning våren 1956 utanför Dalagatan 42 i Stockholm. De halmhattsbeprydda musikanterna är Hasse Sporre kl, Knut Rutenborg tb, Thom Bergh tp, Kjell Söderkvist bjo (här bastrumma), Peter Schmidt virveltrumma. Foto: Rolf Nilsson.

sidtopp

Vi vann orkestertävlingar och fick spela i Olle Helanders radioprogram Jazz för ungdom.
Inför en tävling var det någon som frågade om vi skulle spela The Pearls, denna vår krävande signaturmelodi. Det skulle vi nu inte, och den oroliga medtävlaren såg lycklig ut. Men vi vann ändå den gången i en skola långt ute på Lidingö.
I DN-recensionen efteråt benämndes vi ”Pärlorna”. Det hade vi verkligen inte tänkt oss. Namnen i denna värld, på orkestrar, och inte minst på komposi-tioner, var högre väsen som inte kunde passas in i normala etymologiska lagar. Att Dinah var en högst vanlig tjej, om än med tindrande ögon, besjungen i en amerikansk schlager på 1920-talet, ville vi inte höras talas om. Dinah var något man spelade, solade, ja, skapade på, liksom till exempel Royal Garden Blues. När någon på skoj började kalla den låten för ”Kungsträdgården blues” ansåg vi det vara ett lustigt men lätt kränkande språkbruk.

Programmet Jazz för ungdom dokumenterades förstås av Radiotjänst, men senare kom något geni i radiostyrelsen på att man kunde spara magnetband genom att rensa ut en del gammalt ”skit” och använda banden på nytt. Dit hörde Jazz för ungdombanden. Det var inte bara orkestern och låten The Pearls som spelades över, alla aktuella dixielandband den våren förlorade historisk dokumentation på kuppen.

sidtopp

Så den 15 maj 1956 ryckte kapellmästaren Tompa in i lumpen som signalist på T1 i Linköping, och detta klarade inte bandet där uppe i Stockholm. Alla gick sina egna vägar och på den vägen är det.
Men minnena av lyckliga upplevelser och rika lyckostunder under många år i livet kom att finnas kvar.
Under senare år har The Pearls ”Pölsarna” sammanstrålat igen efter femtio år. Medlemmarna träffas, begår förtäring, berättar, fnittrar och spelar. Det blir trevliga tillställningar där samtliga sex ursprungsmedlemmar är närvarande, vilket väl måste vara något tämligen ovanligt. Mer om det i en annan artikel.

Så här efteråt får man vara tacksam för alla dessa märkligt lyckliga omständigheter som gjorde att detta med tradjazzen blev som det blev i Stockholm och Bromma. Ett sel, ett stilla bakvatten i frid och ro fick ligga och blomstra utmed en bit av den strida älven av jazz-, pop-, schlagers och andra lättare musikformer. Tradjazzens utövare och deras publik blev en hel kulturmiljö i över femton års tid hos i första hand skolungdomen i denna Stockholmsregion.

Vi hörde varningssignalerna från det kommande slutet i form av Tommy Steele, Elvis Presley och andra rock’n-rollartister som vi alls inte kunde ta på allvar. Jazzen var instrumentell och seriös. Vi stod långt över detta visuella tramsande som sedan kom att dominera det elektriska ljudutbudet hos ungdomen över hela världen. Men pengar tjänade dom, det gjorde aldrig vi.
sidtopp

Det hela är ju som bekant inte totalt utrotat ännu. Inte minst inom studentorkestervärlden i Sverige finns en ådra som ännu flödar av liv. Man talar numera om att ”jamma” och musiken är jammusik från början till slut. Det finns för närvarande, år 2006, ett visst sug efter utbildning där, vilket är väl värt att ta till vara och utveckla. En tid i slutet på 1950-talet fanns ett radioprogram som hette Spisarparty. Där blandade man friskt tämligen avancerad jazz med den enklaste pop och rock. I dag har vi kommit så långt att samtliga musikstycken som någon gång har spelats in och getts ut går att streama ner och lyssna på. Gratis

I det nu uppblomstrande dansintresset (bugg, lindy-hop m.m.) finns även utrymme för något som emanerar från både swing och tradjazz. Lyssna till signalerna från det smått världsberömda Herräng Dance Camp uppe i Roslagen! Det sprider sig, och samarbete med sådan verksamhet måste man väl rekommendera och stödja, inte sant?

sidtopp