Nostalgi.

Hemlängtan? Vemodiga, stora, drömmande tankar som böljar av sig själv och bildar ett hopp om skönhet och fulländning

Ja, här finns ju redan sidan om novellen, men det behövs mer. Det finns saker som inte låter sig katalogiseras alls. Det är känslor, känslor och drömmar och minnen från femtio år i en miljö som är oöverblickbar i sin skönhet.

Margit, min mor, min mamma, gick där varje år i skogarna. Hon skördade bär och svamp, det var något hon hade med sig från sin uppväxt, man ska ta tillvara allt. Jag kunde inte följa hennes linje, för mej blev Vik en trygghet och en framtid genom den tysta, oöverblickbara skönheten i allt jag anade men knappast riktigt fann.

Men vandrade i skogarna gjorde jag. Troligen mer än någon annan. Jag var bra på att ta mig runt i skogarna, långa ben, duktig på att röra sig i skogen, jag hade stor nytta av det under de många milens vandringar i samband med geologiska karteringsarbeten framförallt i Västerbotten och i Sörmland för SGU, Sveriges Geologiska Undersökning.

Jag visste ju att här levat människor i många hundra år. Så totalt bortglömda men lika levande som jag själv och alla vi som gästade Vik under den tid vi fick vara där.

Där fanns ristningarna från ERIK & KARIN, AXEL & FANNY, de var ett bevis, kanske hundraårigt. Eller mer.

Det ruvade något stillsamt hemligt, nästan mystiskt, över de sönderfallande ekonomibyggnaderna, ladans och ladugårdens förfall och slutliga bortskyfflande. Dessa byggnader som rymde minnen man inte kan förstå, knappt ens ana.

Det var så vackert på Vik. Visst var det så och vackrare ändå i gamla tider när ingen motor ännu genljudit runt vägar och åkrar, vare sig från bilar, traktorer eller motorsågar, och ingen elektricitet tänt ljus som egentligen inte skulle finnas. Många människors liv under långa tider medför också hemska saker från det dagliga livet självt. Där finns liv och kärlek, arbete, bröd och förtröstan, men också sorg, tragik, elände och död. Där anar man ett eko från sådant som inte riktigt kan eka, men finns där ändå. Jag märkte något av det i mörkret, fastän jag egentligen älskade att vandra runt i nattens timmar och leva in i den påtagliga tystnaden. Det var det tunga mörkret från skogsbrynet bortåt Getramsskogen när man nalkades Dasset. Det gick inte att förklara. Det grundade en lurande skräckkänsla av något obehagligt hemskt, som man helt enkelt inte kunde göra sig fri ifrån. Man vågade bara inte ge sig in i det där tryckande, dova, tysta mörkret. Det gick inte att ensam övervinna dessa ursprungliga känslor, man kom inte ifrån sina oavsiktligt uppdykande känslor av nästan fysiskt obehag, ville bara bort därifrån, bort in i Stugans skyddande ljus och värme, låsa dörren noga, varför, mot vem, mot vad?

Men när man stod där på trappan och tittade ut, det var en hel bilderboksroman av intryck runt årstider och dygnsvariationer. Trots att det knappast finns några bilder av det, var regnet, blåsten och mörkret trots sin hemskhet och sitt smygande obehag det som gav de riktiga kontrasterna mot alla de ljusare stunderna som i sin blandning skapade skönheten.

Margit älskade skogen, jag älskade skogen och under åren blev det milsvida strövanden. Min kantarellplockningsmetod var enkel och effektiv, jag rörde mig mycket fort över stora områden och noterade var det lyste gult, dagen därpå var det raka spåret med korg och hämtade det som alltid fanns kvar. Storklinten. Vik storklint, besökte vi redan första året, av någon anledning kallade vi den Högklinten. Fleraår efter varandra var jag där med lilla Ellinor, vi hade matsäck med oss och hade en trevlig stund däruppe där man skymtade havet en bit bort mellan trädtopparna. Vi gjorde strövtåg ända borta runt Mörtsjön och stora kärret var ett mål vi tog oss fram till åtskilliga gånger. Vi satt där på stranden av vad som för något tusental år sedan var en sjö sedan den senaste istidens istäcke drog sig tillbaka för cirka 8000 år sedan. Man kunde drömma om människor, våra förfäder, som i enkla farkoster tog upp fisk i ett landskap där ännu björn, lo och varg var lika vanliga som räv och ekorre idag.

På en klippa vid stranden av den gamla sjön som blivit en myr. Sommaren 1984. Några år senare var en stor bit av skogen på andra sidan ett gapande hygge.

När slutligen hyrsförhållandet upphörde skrev jag en sentimental websida om vad man aldrig mer fick uppleva. Den som orkar kan ju titta här, alla "aldrig mer" innehåller ju också en viss information här och där, aldrig mer...