Jag och Vik
av Thom Bergh

EN BERÄTTANDE SAMMANSTÄLLNING och lite mera

Den första tiden från 1957
Seglingens tid, början på 1960-talet
Första familjen
Andra familjen - slutperioden
Ett dygn i ensamhet 1977 - ett vackert minne 

Jag hörde talas om stället och följde tämligen omgående med ut för att titta på det, jag tror även att min syster, min flickvän och några av syrrans vänner var med. Det var den 9 juni 1957 och jag skulle tro att mamma Margit Bergh och pappa Gustaf Bergh haft kontakt med fru Julia Karlsson någon månad vid det laget..

Det hade länge varit så i vår familj att pappa Gustaf Bergh en vår fick en idé om att hyra ett sommarnöje. Vi var en familj med blygsamma resurser, men höll en lätt småborgerlig nivå. Där fanns inga djupare kulturella intressen, mamma hade sina erfarenheter från ett mycket fattigt arbetarhem i Västerås, och pappa hade sina erfarenheter från ett småborgerligt hem i Göteborg. Men där fanns en glädje och förtröstan fylld av profana erfarenheter ur livet som det gestaltade sig på den tiden. Pappa fick offra mycket för att ha råd att hålla oss barn i skolan, drömmen var förstås på den tiden att nå fram till en studentexamen, något som man hoppades skulle ge en säker väg till en acceptabel framgång. Mamma hade väl som så många på den tiden en liten halvdold gudstro, men det var ingenting som belastade vår vänliga uppfostran.

Ut att leta sommarnöje
Så for mamma och pappa ut mot okända mål för att leta bland gårdarna. Man frågade om någon kände något ledigt, och så fick man kontakt med en hyresvärd och inledde lyckliga hyresförhållanden som oftast varade i många år. Så småningom kände man en lite rastlös oro efter förändring, en gång var det i Kevinge norr om Stockholm, sedan kom Skå på Svartsjölandet, längtan till skärgården förde oss till Vindö, så Svartsjölandet igen, Nykvarn i skärgården och så var det dags igen. Någon berättade om en ledig stuga och så hamnade vi på Vik.

Vi hade inga förväntningar eller synpunkter, möjligen att det låg en bit från sjön, vårt förra ställe var en stuga i Nykvarn som låg högst tio meter från vattnet och med en kräftrik å alldeles bakom huset.

Vi vandrade runt lite och noterade skogen, berghällarna, lagårn, ladan med hönshus, dasset och det lilla kärret bakom ladan.

Allt vi då kunde se var en vacker, lite ålderdomlig svensk bondgård som syntes ha varit i fullt bruk intill helt nyligen. Inga djur i lagårn, men fäbåsen kvar i lagård och stall och ännu doftande hö på skullen. Den vackra lagårdsbron nära nog ljöd ännu av de sista hölass som måste ha körts in. En gapande hål på bortsidan av ladans tak vittnade om att ett visst förfall hade börjat, men det fanns höns i hönshuset som oftast fick springa fritt på dagarna och som ömsint vårdades av Julia.

Mickan med lagårn i bakgrunden 9/6 1957, första sommaren på Vik. Vid lagårdsbron ingen sly. Solan och Susanne i bakgrunden granskande något på fruktträdet.

Sommarjobb och dikeskörning
Första tiden hade vi tämligen lite kontakt med närmaste grannar i byn, urbefolkningen, de av mig rent av vördade bönderna och deras familjer. Mina förfäder kommer från lotsarna på Landsort, ännu släkt med mästerlotsen Björn Öberg, enkla arbetare i Sura och en välbeställd, men okänd, hemmansägare ålderpetter Olsson i Fliseryd i Småland.

Denna sommar arbetade jag extra som vaktmästare på passbyrån i Stockholm och lyckades tjäna ihop till en scooter av märket Lambretta. Jag gjorde många sköna turer i den mellan Styrmansgatan i Stockhom och det sköna Vik. Det var ännu vänstertrafik, blygsamt med trafik på vägarna och den oljeblandade bensinen kostade obetydligt. Min dåvarande flickvän Mickan, dotter till översten Harald Löfgren var ofta passagerare den sommaren, det var en tid av framtidstro och ungdomlig glädje.

När mamma och pappa var på Vik hade de bilen med sig och ibland fick jag låna den för en liten tur. En småpinlig incident inträffade när jag en kväll det första året 1957 gjorde en liten dikeskörning på vägen ner till sjön. Det var så obeskrivligt barnsligt och dumt. Vi unga killar jagade upp oss till en lek där Janci i baksätet låtsades vara en cowboy som skjöt på förföljande indianer. Det blev att jag körde lite för fort, högra hjulen skar lätt ner i ett grunt dike som bara blev djupare och djupare och jag fick inte upp pappas stora amerikanska bil på vägen igen. Så bilen blev liggande, så otroligt pinsamt besvärligt. Vi promenerade tillbaka till byn, jag steg rätt in i första bästa stuga för att be om assistans. Det råkade bli Halvarssons, jag fick krypa till korset och redogöra för min försmädliga situation. En äldre herr Halvarsson (förmodar jag) reste sig och vi följde med till traktorn. Så drog han upp oss och när vi frågade efter kostnaden ville han ha blygsamma tio kronor, som jag tack och lov hade på mig, förmodligen hela mitt kapital. Tack, tack för det, vem du nu var som hjälpte oss den rätt sena sommarkvällen för sextioett år sedan i Vik, i Roslagen, i Sverige (nu skriver vi 2008). Bilen blev obetydligt skadad, men det var obehagligt nog, innan jag vågade berätta saken för pappa. Någon liten buggla blev det dock på högra bakskärmen.

Sommarutflykter med båten, telefon
Pappa hade köpt en liten båt som vi hade i Nykvarn från sommaren 1954, det var en äkta blekingeeka (en och annan urinvånare ute på öarna ansåg att det var en skärgårdseka) som familjen döpte till Bimbo, det fanns visst en schlager med Alice Babs med det namnet som jag för min del tyckte var lite larvigt. Den hade röda segel och var spririggad, storsegel, fock och en topp som vi aldrig lyckades hissa riktigt. Många år senare lärde jag mig om hur seglen borde sitta på en sådan båt, men i början blev det lite av ett hemmagjort stuk. Jag glömmer aldrig den pirrande spänningen den våren när pappa tydligen tyckte sig ha råd att inköpa någon slags segelbåt. Jag hade varit scöscout över tio år tidigare och grundligt lärt mig det viktigaste om segling, knopar och gammaldags sjötermer. Jag minns ett samtal där pappa hade svarat på en annons om en Finnjolle, det vore ju rena drömmen, men naturligtvis önskade pappa som var uppvuxen i Bohuslän en stabilare sak som kunde användas till familjeutflykter. Så det blev ekan då. Den hade en liten aktersnurra också och pappa och min syster körde ut den från Stockholm till Nykvarn en försommardag i mitten på 1950-talet.

Den första perioden på Vik fanns ännu inte Wettershagabron, affären låg nere vid bryggan i Stäksundet och vi for ibland med snurra från "Olle" Olof Nylins brygga där vi hade Bimbo. Vi köpte mjölk hos Olsons och jag älskade att gå dit, det var alltid Kerstin som skötte försäljningen som tydligen skedde genom att det gjordes någon notering om mängden, vilket betalades vid sommarens slut. Kerstin var en liten glad flicka i min egen ålder. Jag pratade aldrig med henne vad jag minns, däremot med hennes man Anders, som var mycket naturintresserad. Långt senare kom jag att läsa geologi på Stockholms Universitet, under utbildningen var det kartering för SGU på somrarna och från och med sommaren 1970 passade jag på att lära mig växter också, och hade alltid en flora med mig på de dagliga vandringarna i Västerbotten och andra nordliga karteringsområden..

När vi gick efter mjölken på kvällarna passerade vi Halvarssons mjölkpall och hälsade, vinkade, på småflickorna som ofta lekte där. De såg så glada och söta ut, de log så rart mot oss, men jag minns aldrig att vi yttrade ett enda ord i övrigt.

Mamma hade nio syskon, en bror och resten systrar. De var naturligtvis flitiga gäster de första somrarna. Både jag och min syster hade väl med oss kamrater som låg över, allra första tiden låg vi i höet som ännu fanns kvar sedan det bärgats två somrar tidigare när hemmansägaren omkom i en tragisk olycka på en åker. Jag tror det var något med ett lass som välte, han fick något tungt över sig och gick inte att rädda på Norrtälje lasarett dit han omgående fördes. I övrigt är det bara minnena från hans verksamhet som levde vidare. Han hade uppenbarligen byggt mycket av det som fanns på gården. Framför dasset hade han planterat en ek som han lär ha vårdat ömt, jag förmodar och hoppas att den finns kvar än i dag och kanske har vuxit en del.

Vi hade ingen telefon de första åren, men kunde ta emot samtal via fru Karlsson. Jag kan aldrig glömma klingandet från hennes klocka som hon stod med på trappan i dörren till sitt gula hus. Så fick vi vördnadsfyllt stiga in i hennes vardagsrum och använda telefonen. Om vi själva behövde ringa gick det för sig, men alltid med begäran om samtalsavgift, det ansågs dyrt att ringa, särskilt interurbant som det väl var till Stockholm.

Min mamma och pappa vistades ofta där på Vik med sina vänner och hade ett glatt umgänge med vänner och bekanta. Man firade midsommar och ordnade kräftskivor, klädde gärna upp sig för att göra det hela mer festligt och högtidligt.

Våra mostrar, farbröder och kusiner och andra vänner for ut till öarna med Bimbo vackra sommardagar. En massa matsäck packades i korgar, det var kaffe, bakverk, smörgåsar, kallskuret, sallader, dricka etc. Man samlades på en klippa i någon vik och levde friluftsliv hela dagen, en stillsam familjeglädje med sol och bad och examinering av den närmaste omgivningen. Det hände att vi fick ta båten i omgångar, ner till bryggan, ut på någon ö, hem igen och hämta nästa sällskap. Turerna gick alltid genom Urösundet som mitt i har ett litet grund som vi alltid misstänksamt undvek men aldrig såg, då vattnet väl var lite för grumligt. Men så plötsligt en gång hände det dock att vi dunsade i till allas fasa. Vi var kanske något tungt lastade och rorsmannens misstänksamhet hade väl minskat en del. Vi hoppade över grundet och jag minns en skymt av något där i djupet som snabbt försvann akterut, märkligt vilken skräckupplevelse en sådan liten incident kan ge, det var på tillbakavägen och alla var högst påtagligt allvarligt berörda.

Umgänget med omgivningen var vänligt, artigt och tämligen statiskt. Byns innevånare levde i sina gårdar och vi i vårt hus, vårt Vik som vi kallade det.

topp

Seglingens tid, början på 1960-talet

Studentexamen skärgårdsekans uppgång och slut

Jag tog studenten på latinlinjen 1959 och började på Universitetet på Juridikum.
Nu började en annan tid, seglingarnas tid.
En ständig dröm var det att få sticka ut på långa turer i skärgården. Vi drog våra saker ner till bryggan på fru Karlssons gamla kärra och seglade i alla väder med vår lilla eka, min ständige seglarkamrat var studentkamraten och blivande prästen Stig Walldin och vi hamnade långväga alltifrån Revsnäs i Norr till Dalarö i söder. Med Ekan var vi som längst ute vid Norrpadas och Röder skärgårdar, bodde alltid i tält och drömde om framtiden. Men där fanns redan i början på 1960-talet en vemodig sorg när vi märkte att vi liksom var för sent ute, alla de duktiga urinvånarna som fiskat, odlat och byggt i forna tider började helt enkelt ta slut. Hemman styckades och såldes som sommarnöjen och vi led av den sorgliga förändringen. För min personliga del var det just känslan av de gamles ingående lokalkännedom och skicklighet i att segla som gav det djupaste intrycket. Många år senare fick jag veta att min farfars far, Carl Johan Bergh, hade ägt ett ställe på Björnholmen norr om Muskö och att han i mitten av 1800-talet varit jaktuppsyningsman för hela distriktet Dalarö - Nyköping, och således som jaktlöjtnant i unga år måste ha seglat runt snart sagt varenda grynna vars alla fantasieggande namn så småningom kom att tryckas i de då moderna sjökorten.

Fru Julia Karlsson, vår hyresvärdinna var mycket förtjust i Stig vars pappa också var präst och hon frågade efter honom i många år. Stig och jag har fortfarande en kontakt, två sjuttioåringar med minnen, som ännu kan träffas och ta en öl och glädja oss åt många vackra gemensamma upplevelser därute i skärgården.

Vår sista segling ägde rum i början av juli 1964 och vi rörde oss från Vik - Gummarsholmen - Kudoxa - Norrpada - Röder - Kallskär - Brännskär - S.Fångskär - Kroksholmen - Vik .

På höstarna dränkte vi in den fina ekan med många liter linolja och såg till att allt var i sin ordning nere på allmänningen. En vår hade vi sällskap ut med en duktig snickarkompis som hade planer på att göra en noggrann avritning av båten för eventuell reproduktion.

Så hände något ohyggligt hemskt. En vår när jag som vanligt kom ner för att titta till båten var den borta. Inte stulen, men uppbränd. Det kändes som jag blivit kränkt och våldtagen, utsatt för det mest förnedrande brott. Den tio meter långa ankarkättingen och alla metalldelar var stulna och bortförda. Jag blev så förtvivlat upprörd över denna fasansfulla upplevelse, att jag inte vågade tala med någon enda människa om saken på över trettio år. Ännu minns jag den obegripliga känslan av detta som jag upplever som ett personligt mord. Vi hade ju tillstånd av vår hyresvärdinna Julia Karlsson att ha båten på allmänningen, som dessutom inte användes till något annat, det var ju en liten båt, och dessutom av ett avsevärt musealt värde, ett äkta minnesobjekt från ett stycke svunnen skärgårdshistoria. Men nu var skadan för evigt skedd. Jag har många gånger undrat vem som kan ha varit kapabel till ett sådant illdåd. Tyvärr går ju misstankarna till personer med anknytning till byn, vem skulle annars få för sig att göra ingrepp i den samfällda vassbevuxna sjötomten nere vid Bergshamraviken och dess tillstånd?

topp

Första familjen

Våren 1966 träffade jag min blivande fru Anna-Karin, och några år senare kom barnen Kajsa och Ola som mer eller mindre växte upp på Vik om somrarna..

Thom, Ola och Kajsa på Trappan i augusti 1972.     topp

Foto Anna-Karin Bergh

Min pappa avled hösten 1970 och det var nu definitivt slut på den glada första tiden. Efter några somrar flyttade min mor ihop med en syster och nu började en period med systrarna på Vik som varade i över 25 år. De fick så småningom mer och mer kontakt med befolkningen, och blev omtyckta av alla de kom i beröring med. Mamma Margit gjorde sina långa bär- och svamputflykter och Misa började ett konstnärsliv där hon målade blomstertavlor i olja som fick en viss framgång. Åtskilliga av hennes tavlor hänger väl i stugor runt om i landet.

Skogsvandringar och dagböcker

Margit älskade att gå i skogen, det var hennes stora rent av religiösa lycka. Alltid med matsäck, mjölk eller kaffe, ofta vändstekt ägg på hårt bröd med smör, salt och peppar - en delikatess ute i naturen. Ända upp i 85-årsåldern sågs hon vandra över hyggena och kom alltid beroende på tillgången hem med lingon, blåbär och svamp i korgarna. Varje sommar syltade hon in bär och tillverkade saft. Hon såg alltid till att det fanns levande blommor på köksbordet och i fönstren. En älsklingsblomma var baldersbrå som man kunde plocka långt in på hösten. Hon skrev en utförlig dagbok från början av 1970-talet och i de över 25 välfyllda almanackorna kan man läsa det mesta om vilka som bodde på Vik och vad som hände många av de inblandade under åren.

Andra familjen - slutperioden

Våren 1984 träffade jag min nya tillkommande Margareta - Maggan Bäcklin, efter några år tillkom nya barn, Viktor 1986, Ellinor 1988, och Wilhelm 1994, som växte upp på vårt älskade Vik. Min fru tog i början av 1990-talet över hyreskontraktet tillsammans med min äldsta dotter Kajsa och en väninna Maria och hennes barn, och så förblev förhållandet ända tills vi slutgiltigt blev uppsagda hösten 1999.

Maggan, Viktor och Ellinor i blåbärsskogen en bit upp i berget bakom Stugan juli 1990. Foto Thom Bergh

Fel om Garibaldi - och rätt...

Sommaren 1994 råkade jag på en bok i ett antikvariat som kom att betyda mycket för mig och min kunskap om gångna tider i Roslagen och i synnerhet skutorna. Det var Albert Eskeröds "Det seglade en roslagsjakt." Den visade sig handla om en av de sista roslagsjakterna "Sofia av Länna". Den gamla vedskutan hade haft sin sista hemvist i Hästnässundet som vi tydligt kunde se från Vettershagabron mitt emot Svante Carlströms gamla halvsjunkna skutor Ida, San och Garibaldi som i lång tid utgjorde ett signifikativt kännemärke för Wettershaga för alla som passerade bron. En bild på skutorna trycktes också upp på T-tröjor som såldes i handelsboden. Jag cyklade runt i byn och fick kontakt och en hel del information. Det var nu jag fick veta att ångbåten från Stockholm stannade vid ångbåtsbryggan nära stäketsundet så sent som på 1940-talet. Jag fick veta var Sofia av Länna fick sin sista viloplats inne i vassen där man ännu kan spåra resterna. Jag lärde även känna Svante Carlström och när skutorna slutligen höggs upp skickade han mig några foton från den vemodiga tilldragelsen sommaren 1996. Beträffande galeasen Garibaldi fick jag av en annan slump vid ett besök på Kungliga Biblioteket reda på, att ett segelfartyg med namnet Garibaldi byggdes och sjösattes i Sundsvall i maj 1870 och var då en sin tids mesta moderna och välbyggda barkskepp (aktre masten gaffelriggad). Under den långa tiden som fartyget seglat runt på haven har jag bara funnit en liten glimt, nämligen i Erik Asklunds "Söder om Trosa" från 1956, där han nämner en passerande tvåmastare vid namn Garibaldi, ett namn som skiljde sig från övriga skutor av vilka de allra flesta, hade kvinnonamn.topp

Så här kan man läsa i Sundsvalls tidning den 17 maj 1870:
Nytt fartyg. I onsdags utgick från nya varvet det andra av årets nybyggda fartyg, ett barkskepp om cirka 100 nyläster som erhöll namnet Garibaldi. Fartyget, som äges av Skeppsrederiaktiebolaget härstädes och är det 5:te i ordningen som för detta bolags räkning till kommit under dess 2½-åriga verksamhet, är byggt av skeppsbyggmästaren E. Östman, erhåller högsta klass i Veritas för furufartyg med utmärkelsetecken, och berömmes av fackkännare att vara särdeles solitt byggt och välformat. Det kommer att föras av kapten G. F. Beurling.


En vänlig läsare har senare meddelat att vår galeas tvåmastaren Garibaldi var byggd år 1887 i Södra Garn vilket faktiskt står att läsa så sent som i 1963 års skeppslista. Fartygets ägare är Svante Carlström som också var ägare till San. I Göta älvdalens ekonomiska historia kan man finna att 1864 – 1917 tillverkade Södra Garns Varv ett åttiotal segel- och ångfartyg i trä. Förutom de två ovannämnda fanns det en tredje liten slup byggd i Västervik så tidigt som 1861 med namnet Garibaldi, namninspirationen för alla tre fartygen måste ju ha kommit från den namnkunnige Italienske frihetshjälten Guiseppe Garibaldi som levde 1807 - 1882.

Mer om Garibaldi!

Det var vid denna tid jag också fick kontakt med den nya ägaren till Nylins egendom. Familjen hette Björkerot och vi hade en liten viss kontakt en sommar. Mats Björkerot hade bott på Vik som liten pojke och fick sedan den stora lyckan att bli ägare till sitt barndoms sommarställe. Jag minns åtminstone ett av deras barn, den trevliga, pigga och klipska Louise Björkeroth som lekte med våra barn vilka till och med övernattade hos dem någon gång.

Jag fick senare se den fina målningen av en finsk konstnär, Birger Kaipiainen (1915-1988) som fanns i Björkerots vardagsrum. Målningen hette "Midsommar på Vik" och vittnade om glada dagar under andra världskriget då konstnären varit evakuerad hos Nylins någon tid. Då hade även byn besökts av den senare så namnkunniga och skickliga estniska pianisten Käbi Laretei som jag senare hade telefonkontakt med, och hon berättade beredvilligt och utförligt om sina intryck, ett bestående minne var hennes starka upplevelse att Vik var så vackert som hon med emfas uttryckte saken. Käbi hade varit vän med Karin, den blivande fru Nylin som tydligen varit en välbekant person i Talinn på 1930-talet. Det var något dramatiskt med det hela, hon lär ha figurerat i ett pistoldrama i samband med någon svartsjukeincident, enligt Käby var hon en riktig "Marlene Dietrich-typ" som hon uttryckte saken. Ja, där fick man sig en romantisk glimt av kontakter från det stora Europa i förkrigstiden, som utan svårighet kunde ledas till minnena av Nylins lilla stuga nere vid Place de la Concorde, huset med sina kräftskiveattribut på den lilla udden nedanför berget som på ekonomikartan heter Slangarberget.

En annan mycket spännande kontakt den sommaren var Gunnar Hafström som hade mycket att berätta om Vik och Wettershaga.

Genom att vi under hela hyresperioden endast var hyresgäster, kom vi aldrig riktigt in i någon total gemenskap i byn och självklart beklagar jag detta mycket. Det var familjens lite rastlösa natur, vi ville väl inte binda oss, vi som hade bytt sommarnöje så många gånger tidigare. Visst kunde vi ha bosatt oss där mera permanent och jag har förstås ofta gjort funderingar över hur det skulle ha varit. Saken var visst inte så enkel, det skulle ju ha krävts vissa omstyckningar och dragit igång en rätt knepig apparat. Så länge fru Karlsson levde var det ju inga problem, men efter hennes död blev saker annorlunda. Barnen Karlsson hyrde ut manbyggnaden till andra hyresgäster och slutligen såldes hela hemmanet. Vi fick bo kvar några år till, men från den dagen att vi såg mäklaren stå utanför vårt fönster och fotografera huset med sin polaroidkamera den 20/7 1990, planterades en oro och ett obehag som vi ju visste förr eller senare skulle leda till ett sista farväl.

topp