Navigering: klicka på topp så kommer du till överst på aktuell sida, klicka på så kommer du åter därifrån du kom, liksom när du klickar på en bild.

- Återgå

- Inledning
- Bilder
- Botanik
- En allegori
- Geo
- Gäster
- Händelser
- Karta
- Kronologi
- Litteratur
- Margits dagbok
- Nostalgi
- Platser
- Saker
- Thom Blogg & Web
- Urbefolkning
- Zoologi
- Kontakt


topp

Affären

Innehavaren hette Torgny och nämns ofta i Margits dagböcker. Hon använde det gamla uttrycket "ta hem en nota" vilket avsåg varor som vänligen skickades till Stugan. "Jag fick hem en nota på 234 kronor"

Det fanns tidigt en handelsbod nere vid Stäksundet, det är högst troligt. När den först kom till vet jag ej. Verksamheten utvidgades och när vi kom dit var den en rejäl lanthandel med stor sortering som låg nere vid sranden, vid linfärjan. Där fanns brygga med rätt avsevärd trafik, de flesta kunderna kom sjöledes. Det är väl en tid som är värd en viss nostalgi, småskaligt men liv och rörelse, inte bara sommargäster. Men så byggdes Vettershagabron vars fäste skulle ligga ungefär där boden låg. Det hela måste flyttas upp till brofästet som genom ditschaktade jordmassor kom att ligga en avsevärd bit högre än den legat tidigare. Troligen innebar detta ett lyft då nu även passerande biltrafikanter lätt kunde nyttja handelsbodens resurser. Så varade det i hela våran tid på fyrtio år, men nu är det slut. Handelsbon vid Vettershagabron finns ej mer. Så är utvecklingen. Det är väl utveckligen från smått till stort som alltid gäller. Vad ska man göra? Ingenting troligen, det är andra, större krafter som reglerar det hela.

Allmänningen

Här ser vi flera viktiga platser: Stormarviken, Slangarberget (som var en ö bortåt den tidiga vikingatiden), Andersberg, Lillmarviken och Näsudden. Vid den konvexa punkten sticker Nylins brygga ut åt öster och i norr vid Slangarberget ligger Place de la Concorde.

Sundet i mitten leder till Bergshamraviken uppåt norr och åt söder for vi när vi skulle till handelsboden eller ut på sjön.

Detta var vårt ständiga namn på ekonomibladets område s:2 i byn Vik (s = samfällt område). Området ligger vid stranden från Lillmarviken upp till badplatsen. Där hade vi tillåtelse av Julia Karlsson att förvara Båten på vintrarna när vi inte hade den på Slängsbodavarvet på andra sidan Bergshamraviken. På somrarna låg båten vid Nylins brygga, jag tror att pappa Gustaf utverkade tillstånd av Olle Nylin redan första sommaren 1957.

topp

På kartan vid rubriken Allmänningen ovan, syns ett litet avstyckat område 1:17 som vi passerade alla år när vi skulle ner till båten som låg vid Nylins brygga (den lilla bryggan som sticker rätt ut åt öster mot Lillmarsviken). Mer om Nylins Brygga finns på sidan händelser under rubriken båtösning. Jag tror aldrig vi såg om det lilla huset var bebott, något år minns jag att området var inhägnat och någon hade ridhästar på bete där. Här kommer vi nu in på det gamla Vik. En period var Kajsa så längtansfyllt nyfiken på det gamla huset.

Ett barnbarns barn till förre ägaren av Andersberg Ove Svensson, skickade bilder på Anders och Emma

De ser ju mycket trevliga ut, med glimten i ögat, man undrar ju hur de hade det, vad åt de och framförallt vad hade de för dialekt

De hade flera barn varav en dotter Fanny som föddes 1885, och därmed har vi funnit en Fanny i området.

Om mannen verkligen hette Anders vet man inte säkert, men Emma hette hustrun, eftersom hon påstås vara känd som barfota-Emma, då hon mer än vanligt gick omkring barfota så länge årstiden tillät det.

Det kommer säkert mer om dessa människor...

Axel & Fanny
Erik &Karin

Se om Erik och Karin i kronologen

Redan första sommaren 1957 upptäckte vi några i berget nedanför Ladan inristade bokstäver. Man kunde läsa ERIK & KARIN, AXEL & FANNY,och mellan dessa meningar ett kärlekshjärta med pil. År 1980 skurade vi rent och fyllde i med röd oljefärg som nu har försvunnit. Namnen och pikturen antyder senast slutet på 1800-talet, men ingenting hindrar att det är ristat redan på 1700-talet. Alldeles uppenbart är det dock tvenne kärlekspar som haft sitt viste i närheten av gården. Många hundra personer måste ju ha levat här under århundradenas lopp.

Margit ritade av texten en gång på 1970-talet.

I sambandet med laga skiftet år 1856 nämns någon Karin och några Erik, kanske inte omöjligt att det är någon av dem, då kanske ristningen bör dateras till första hälften av 1800-talet. Dessutom kanske de modernare namnen AXEL & FANNY (modenamn före sekelskiftet 1800-1900) tillkommit bra mycket senare.

ERIK och KARIN är gamla namn i Sverige, tänk bara på Erik XIV och hans högst älskade Karin Månsdotter i sekelskiftet 1500 -1600..
AXEL och FANNY blev populära långt senare. Axel sista halvan av 1800-talet och det engelska Fanny (smeknamn till Franciska) kom på 1700-talet till Sverige. Men det blev en riktig topp i slutet av 1800-talet som till och med fick Fanny att äntligen komma in i almanackan med egen namsdag 1901. Diktaren Sven Michael Franzén levde 1772 - 1847 (mest känt är väl texten till psalmen "Bereden väg för herran") men hans samlade verk utgavs av svärsonen Anders Grafström år 1867. I detta finns den dikt om bl.a. en Fanny som blev så populär. Det är en dikt som heter "Morgonstjärnan" med undertiteln "Fannys första nattvardsgång". Fanny skall således ha varit en ung flicka på 14 - 15 år. För en modern människa är dikten tämligen obegriplig, det krävs troligen en kristen religiositet med tillhörande kunskap för att få ut något av den. Dock kan den leda oss till ännu en förståelse av människornas känslor för över hundra år sedan: sådant som var vackert, hemskt, gott eller ont var påverkat av främmande makter, kort sagt, man var helt vidskeplig. Fast det är klart.. i en tid när alla konfirmerades, måste den första gångens högtidliga dramatik verka som något stort i livet man gärna bevarade med stora och djupa känslor.

En Fanny Karolina Johansson föddes i Mora by, Länna 25/2 1877
En Fanny fanns i Andersberg, född 1885

Men i 1856 års husförhörslängd fanns Erik Persson (1790-1855) 1/4 mantal och hans hustru hette Katarina Persdotter (1797). Karin är en svensk form för Katarina, Erik och Karin var jämngamla, år 1816 var de 20-21 år.. De gifte sig så sent som 27/10 1844, han 54 och hon 47 år.

Slutsats: ERIK & KARIN och troligen pilhjärtat stod där redan under 1800-talets första hälft, medan AXEL & FANNY tillkom nära hundra år senare, någon Fanny upptäckte ristningen och blev förtjust. Tror jag.

topp

Så här går dikten:

Morgonstjärnan.
Fannys första nattvardsgång.

O morgon, som förnyar
mitt saliga förbund med Gud,
på dina purpurskyar,
vem bär mig nådens bud?
Du, på vars glans så gärna
jag såg re'n i min moders famn,
i dag, o morgonstjärna,
förstår jag rätt ditt namn.

En avbild av den Milde,
som fram i tidens mörker stod
och det från ljuset skilde
med strömmen av sitt blod;
du med hans blick mig hälsar,
en blick, där all hans kärlek ler.
Det ljus, som världen frälsar,
jag i din klarhet sker.

Du bleknar och försvinner
i dagen, som du bådat har.
Dock vet jag, att du brinner,
när solen, lika klar,
när henne, som där stiger
så härlig till ett vittne opp
vid löftet, som inviger
mitt liv till evigt hopp.

Du själens morgonstjärna!
Framtindra över oss i dag,
och för oss dit vi ärna,
med himmelskt välbehag.
Snart vägen är förliden:
o då, en aftonstjärna sedd,
du kallar oss till friden,
där bortom skyn beredd.

Sven Michael Franzén

(Morgonstjärnan är planeten Venus som förbleknar när morgonen kommer med soluppgångens ljus, och i sammanhanget ska man väl veta att samma planet också visar sig som aftonstjärnan.)

Ligger in bit bort från vårt Vik, men är en fundamental och central plats i området. Viken som var en del av ett vikingatida sjösystem som via Gunnsjön och Länna sjö sträckte sig runt ett stort landområde. Viken nämndes redan på Gustav Vasas tid på 1500-talet då där skulle ha funnits ett varv. Under en avsevärd tid på 16-1700-talen bedrevs rätt intensiva processer om vem som skulle äga fiskerätten som tydligen var en viktig sak, inte minst strömmingsfisket var viktigt. När man i dag står vid det samfällda området bredvid Robert Primus ägor är det en blygsam skugga man ser av den en gång säkerligen rätt mäktiga sjöfarten innan Vetterhaga bron kom till på det tidiga 1960-talet. En och annan plastsegelbåt och ett ständigt surrande från aktersnurror i olika tonlägen. Ljuden fortplantar sig lånt och kan vara rent tragiskt irriterande. Förr i tiden rodde man mest. Om det blåste satte man någon form av segel. På 1700-talet och bortåt användes råsegel, senare olika former av snedsegel. Man rodde utan problem in till Stockholm på tidiga, stilla sommarnätter för att avyttra olika jordbruksprodukter och liknande. Det finns en bild som är tagen inifrån Bergshamraviken som visar ett antal segelskutor (ett kapitel för sig) som ligger och väntar på lastning av ved. Bilden fanns införd i Norrtälje Tidning den 29 maj 1964 och där finns en beledsagande text om motivet.

sss

Blekingeekan

Se Båten, på annat ställe.

topp

natthamn vid Brottö

Busshållplatsen

Ofta åkte vi buss till och från Vik , alternativen var att vi hade lyckats få tag i en bil eller någon ytterst sällsynt gång båt. Hållplatsen fanns uppe vid Vettershagabrons fäste. I början vänstertrafik och efter 1967 var det högertrafik och man gick fram till handelsboden. På ett visst ställe en bit ut mot bron kunde man på långt håll ett kort ögonblick se bussen när den kom från Mora vägskäl som nästa hållplats mot norrtäljehållet hette.

Ett gammalt utedass som dock nog inte är särskilt gammal, byggt tidigast på 1800-talet, kanske rentav på 1900-talet. Vid något besök gjorde jag ett ambitiöst försök att mäta upp den lilla byggnaden som i sin enkelhet har allt, tegeltak, fönster, dörrar, farsturäcke, plats för butten och ett gott fundament, ett litet skolexempel på hur man bygger en liten funktionell byggnad, kanske inte så enkelt ändå. Vi använde det avträde som ligger till vänster på bilden. Det högra användes aldrig under den tid jag fick vara på Vik såvitt jag vet. Det var reserverat för invånarna i Manbyggnaden som sannolikt hade WC (jag vet inte!)	Viktor Bäcklin-Bergh 3½ år, midsommar 1989. Misas blommor på väggen.
Elli 1½ år på upptäcksfärd vid dasset 19 juli 1990	1990. Ellinor har hittat något spännande, bortom Dasset ligger Berget och Stugan.
1994 13/8. Lövverket till vänster tillhör den ek som Julias make hemmansägaren Henrik Karlsson ömt planterat och vårdat någon gång flera år innan vi kom till Vik. Lövverket till höger en ask, som kanske på detta ställe mest är att betrakta som sly.	1994 13/8. Ellinor snart 6 år, Misas gula blommor på väggen.

topp

Denna sjö har växlat namn, på 1639 års karta hette den Ägglete sjön, 1688 hette den Elgletan, ännu senare Elgletan med den östra delen dessutom benämnd Elgletet. Det verkar som om det var först in på 1900-talet den kom att heta Elggreten och liknande. Man alla kan ju haft fel, karterarna och lantmätarna skriver det dom tycker att den tillfrågade bonden säger. Uppenbarligen har sjön haft ett namn på typ Ä-n mycket länge. På 1600-talet hade sjön ett rejält avlopp i form av en på lantmäterikartorna tydligt utritat vattendrag ner till Slängsbodaströmmen. Från början kanske en lämplig plats att leta fågelägg på, som ju också haft stor betydelse för försörjningen.

Den fiskrika sjön måste haft mycket stor betydelse för de som hade fiskerätterna. Även idag finns där gott om fisk, men fiskens kvicksilverhalter blev för höga under 1960-talet och myndigheterna satte upp skyltar om att fisken var högst olämplig som människoföda. Jag vet inte hur det är idag (2008).

På nyare kartor kallas den Vik Storklint, men på 1952 års ekonomiska karta heter den rätt och slätt Högklinten vilket vi alltid kallade den, förmodligen var det Julia som lärde oss om den redan från början. Det är en trigonometriskt bestämd triangelmätpunkt på 46,7 meter cirka 300 meter sydväst om Stormarviken (stora Marviken).

Länna kyrkoarkiv, församlingsböcker 1917-1927 under Vik 1/4 mntl har prästen skrivit
(På sydöstra sidan av Högklintberget finns märken av lägereldar, varför stenanhopningarna här kallas lägervallar och bäcken nedanför Lägerbäcken. Måhända har befolkningen en gång till skydd mot fienden lägrat sig här.) Möjligen är det rester av en strandvall.

Vid den tiden arrenderades stället av Karl Johan Alfred Petterssn f 1868, hustru Georgina Lovisa Israelsson med barnen
Axel Ivar 00, Johan Samuel 03, Erik Helmer Valfrid 05 finns fler kolla!. Således en Axel!

Den 4 juli 1994. Här uppe på Högklinten med limpkorvsmörgås och choklad. Ellinor 5½ år. Vi såg Linnéa och Elli plockade årets första smultron på ett grässtrå på nervägen.

Den 14 juli 1995 var vi också där med matsäck. Den gången ristade vi runor på en trästav vi fann däruppe, men hade ingen kamera med oss.
"ELLI AK THOM FJORTONDE JULI NITTONHUNDRANITTIFEM" .

Det var innan jag visste att man aldrig skrev dubbla konsonanter på runristningstiden..., borde alltså ha varit
"ELI AK THOM FJORTONDE JULI NITONHUNDRANITIFEM" , fast det är ju klart, några sådana dateringar skrev man aldrig...

den 23/6 1996. Ellinor 7½, med matsäck i ryggsäcken på väg uppför berget mot Vik Storklint . Tämligen orensad skog, för hundra år sedan tog man tillvara på allt som kunde eldas. Vi hade bandspelare och spelade in hela promenaden och det vi såg, nämligen ett helt avgnagt rådjursben med klöv, plockade stensöta, såg ljung, skvattram och ängsull. Jag läste upp det som vi skrivit med runor förra året och Elli sjöng en cheergirlsång "Högklinten e vackrast, Högklinten e bäst, Högklinten e den som höjdar mest, åååååååå HÖGKLINTEN!" med varianten Högklinten e berget som höjdar mest. En ramsa av typ drillflicksvers kan man tänka. Sedan konstaterade hon att ängsull är lättare att komma ihåg än det där andra - skvattram. En mugg rullade ner en bit men gick att hämta upp. Vi var klart irriterade över ett antal glasskärvor som någon lämnat, man undrar ju...

Redan någon av de första somrarna satte Margit upp ett klädstreck mellan Dasset och ett litet träd neråt Ladan. Det var en utmärkt plats att lufttorka tvätt vackra sommardagar. En intressant sak är att det finns ett foto från 1967 och ett från 1992, 25 år senare. På det första fotot fanns knappast några buskar, på det andra är hela området närmast igenväxt. Det är nästan otroligt. Till vänster på den övre bilden, strax hitom skogsbrynet röjningsröset där jag fann ovittrad blyglans och hitom det det lilla kärret. Men ser också staketet som i förlängningen hade taggtråd. Där bakom betade Olssons kor de första åren. Korna var märkligt intresserade när jag stod vid staketet och spelade altsax som jag gjorde från 1963 och några år framåt. De sträckte sig nyfiket så långt fram de kunde och var alldeles stilla och lugna. topp

juli 1967

klädstrecket i juli 1992. Allt detta har således vuxit upp på tjugofem år!

topp

Ladan.

Ladan sedd från Skogsbrynet en tidig vår- eller senvinterdag i början av 1970-talet. Kajsa och Solan. Ladan är ännu tämligen hel och innehöll massor av gamla redskap och verktyg från en bondgård. Till höger låg hönshuset.
topp

Här ser vi ladan till höger, tidigt 1960-tal. Margit vid det ännu så gott som intakta staketet som en gång löpte runt hela tomten inklusive Manbyggnaden och Stugan. Husets östra del (åt höger) helt trasigt. Innanför det lilla spröjsade fönstret ligger hönshuset. Foto Gustaf Bergh

Ladugården finns ej mer. Redan här från tidigt 1960-tal ser man hur taket börjar svanka. I mitten ovanför grinden ser vi lagårdsbron, en underbar plats att dricka kaffe på svala förmiddagar som här. Bron var det sista spåret efter denna fina gamla byggnad, den revs slutligen med grävskopa flera år efter att resten av ladugården rivits och fraktats bort.

Margit på väg in genom grinden en junidag i det tidiga 1960-talet, när syrenerna blommar. Foto Gustaf Bergh

En tidig bild från Lagårdsbacken, med häst och höns. Jag tror att hästen tillhör Anders Olsson, bilen är min pappas buick, barnet är min kusin Anitas dotter Maria. Fru Karlsson hade höns som bodde innanför det spröjsade fönstret i ladan

Martins bord,
Martins grind, Martins väg

Martin Gustafsson, en äkta västeråsare, var Misas make som de första åren, redan på 1950-talet, var en ofta välsedd besökare på Vik. Vi barn kallade honom alltid för morbror Martin. Han hade ett ankare tatuerat på armen, spelade luta och var en allmänt duktig och seriös karl som visste mycket om hur man hanterade praktiska ting. Under andra världskrigets beredskapstid hade han varit besättningsman på pansarbåten Dristigheten. och ansågs därför särskilt lämplig och kunnig när det gällde allt som hade med havet att göra. Marin avled i oktober 1962
Han röjde en gammal genväg ner till sjön som vi sedan använde i alla år. Den fick helt automatiskt namnet Martins väg, och började vid grinden bakom huset som alltså kom att heta Martins grind.

I många år hade vi ett matbord stående bakom huset mot Berget, där vi de första åren satt och åt när vi var lite större sällskap och det var vackert väder. Man kunde då förflytta mat och disk genom fönstret. Bordet var hopspikat av grova brädor och fanns i många år.

Vid Martins grind fann vi några tvåöringar från 1880-talet när vi en gång sökte med metalldetektor. En av dessa tvåöringar ramlade ner mellan springorna i Trappan och ligger väl kvar där än.

Misa och Martin på en glad släktträff i slutet på 1950-talet

Place de la Concorde

Tänk om man kunde få veta vem som har bott där och när?

Nere vid udden nedanför Slangarberget en bit bortom badet låg Nylins lilla stuga som användes som festlokal för kräftskivor. Byggnaden (enligt Björkerot) klassad som bostad, en gammal dam lär ha bott där. Stugan hade varken elektricitet eller vatten men en öppen eldstad. På ytterväggen satt en äkta originalskylt från Paris som måste ha annekterats av Nylins. Det sägs att Nylin hade en lägenhet i Paris. Festperioden var långt innan Berghs flyttade till Vik, men udden med huset kallades allmänt av oss för "Place de la Concorde". Någon sommar på 1970-talet beboddes stugan av en skogsarbetare som Dir Nylin hyrt för att rensa upp lite i skogen. I början hängde där girlander och kräftskiveattiraljer, gula pappersmånar m.m.. Oftast var dock fönstren i början stängda med kraftiga fönsterluckor.

Originalet i Paris fick sitt namn många år efter franska revolutionen. Mitt på platsen placerades en stor 3500 år gammal pelare "Luxorobelisken", som var en gåva från Egypten. Den står just på den platsen där giljotinen stod under revolutionen och där kung Ludvig den XVI och Marie Antoinette halshöggs under massornas skränande jubel 21/1 resp 16/10 1793.

Men nedanför Slangarberget mot Bergshamraviken kunde man ligga och plaska en sommardag 1972 även om det var lite mulet.
På bilden Anna-Karin och Ola 4 år.

topp

På vägen mot Bergshamra finns ett berg som har namnet Skinnsäcken i ekonomikartan. Backen intill kallade vi Skinnsäcksbacken, särskilt backen bortåt Bergshamra. Skinnsäcken nämns redan i skifteskartor och -texter vid 1796 års laga storskifte.
Det talades om att man i samband med ett mord på för länge sedan påträffat ett lik i en skinnsäck i närheten. Vi fick höra om detta hemska redan första året.

År 1796 beskrivs området som skog "av ganska bergig sandmon dock med mogen barr och lövskog i dalarna".

Här finns ännu staketet	Tidig vårbild
1984	1984 från baksidan där staketet länge fanns kvar.

topp

Trappan, Stugans trappa åt öster.Trappan var ett suveränt ställe att dricka kaffe, att bara samlas på och ta bilder från liksom förstås även utsikten därifrån.

ö.raden Sigrid, Helge, mellanraden Erik, Lily, Svea, Margit, n.raden Gustaf, Torsten. Margit, Sigrid "Siggan" och Svea är systrar. Paren är Margit & Gustaf, Siggan & Helge (Västerås), Torsten & Svea, Lily & Erik. 1960-talet.	Midsommarafton 1966 Torsten, Margit (med prästkrage i håret), Erik, Svea och nederst Lily och Gustaf. Trappan har inga räcken alls.
Thom, Ola och Kajsa 1972. Foto Anna-Karin Bergh, trappan har ett räcke.	Midsommar 1989, Solan, Thom, Maggan med Ellinor i knät, Viktor, Margit. Trappan har två räcken. Foto självutlösare.
Trappan utsikt Ellinor 16/7 1990. Till höger bortom trappräcket en fin rödavinbärsbuske. Borta på andra sidan Viken syns hygget som tillkom sensommaren 1983	Syskonen Viktor o Elli på trappan midsommar 1991
Maggan o Viktor 1½ år på trappan 25 juli 1987.

topp

Ångbåtsbryggan Strömsborg

	Detta är en helt anonym bild på en ångbåtsbrygga i skärgården när ångbåten kom. Massor av väntande människor och en och annan segelbåt. Klädsel och rigg antyder mest fint folk 1800-tal. Bilden från Norrtälje museum.
	Så här ser bryggan ut idag (sept 2009).

Fram till 1940-talet gick ångbåtarna in en bit i Bergshamraviken. Resterna av bryggan Strömsborg ligger på udden i det samfällda området s:4 mellan Näsudden och Stäkhålet. Vi upplevde aldrig att få fara med ångbåt till Vik, men många skärgårdsbor lovordar den transportmetoden som måste ha varit fina upplevelser, resan från Stockholm tog 4½ timme. När bilismen hastigt blomstrade upp igen efter andra världskrigets stora brist på bensin och gummi innebar det att den gamla båttrafiken slocknade ut. Tyvärr.

Här några exempel på ångbåtarnas tider

Vettershagabron

Östansjo, Lagboda

Vägen till Vik gick nordväst om Elggreten bort till Östansjö. Detta är sannolikt den mest nyttjade vägen till och från Stockholm, men man måste komma ihåg att de allra flesta transporterna gick sjöledes. Vid Laga skiftet 1857, när skiftes kartan upprättades, syns vägen mycket tydligt. På generalstabskartan av 1879 är det endast en stig och idag verkar även den bitvis vara helt försvunnen. En gång gjorde jag denna skogspromenad men stannade när jag kom till den första ladan i Östansjö.

I detta kartutdrag ur det förträffliga "Vettershagabladet" har jag fuskat in stigen mellan Östansjö och Vik med rött:

Kartan fick jag en gång på 1970-talet av en förbipasserande orienterare som löpte runt för att komplettera orienteringskartor. Kartan heter Vettershagabladet och har undertiteln "Orienteringskarta rekognoscerad och ritad 1971-73 av JÄRFÄLLA OK". Tack, du okände, vänlige man här hittar du för övrigt denna orienteringsklubb idag.