Zoologi.

Se om träd örter mm på egen sida

Fiskmåsar, Fladdermöss, Göken, Grodor, Gräshoppor, Hare, Igelkott, Myror, Möss, Huggorm, Kopparödla, Ormvråk, Paddor, Rådjur, Råttor, Rävar, Skogsödla, Snok, Syrsor, mängder av stora och små fåglar av olika slag. Fiskar förstås av många slag, gädda, abborre, strömming från Vettershaga brygga.

Fiskmåsar. En sommar i slutet på 1970-talet kom någon fiskmås på att man rensade fisk ute på Berget. Strax kom det flera, Margit och Misa följde upp det hela och började mata fåglarna som blev allt fler och fler. Det måste ha spridit sig milsvida att man här rätt ofta kunde finna lättillgänglig föda. Systrarna lärde sig identifiera vissa individer och gav dem speciella namn. Det kunde hända att de väsnades och skrek och ibland kunde man se flera tiotal fåglar på en gång i en stor svärm nära Berget. Vi hade mycket roligt åt detta. Efter några år gick det inte längre att locka någon mås, det är tydligt att man måste vara rätt envis och ha en viss tur, uppenbarlign måste någon högt flygande fågel med sin skarpa blick upptäcka något för att sedan locka dit flera.

Fladdermöss. Vi upptäckte aldrig någon hängande, sovande fladdermus, men på nätterna såg vi många av dem tysta flyga omkring. Snabba, mystiska i runda lovar flaxade de omkring med snabba vingslag.

Göken. Man hörde den förstås lite då och då på vårarna, och sommaren 1966 såg vi faktiskt en gök. Vid flera tillfällen kom den tämligen stora, gråbruna fågeln flygande och satt sig helt öppet med stjärtfjädrarna vippande upp på en telegrafledning nära Olssons gård. Vi såg den från brevlådorna och nämnde många gånger detta sällsynta tillfälle när vi passerade på vägen, det blev som en lek under alla år att berätta detta, en del blev irriterade, men de flesta lärde sig att själva berätta. :-)

Myror. Något av de första åren upptäckte man ett träd en bit ner i Getramsskogen, inte långt från Hällristningen, som blivit boplats åt stora hästmyror. De fanns där i många år och byggde bo inne i trädstammen, trädet dog och myrorna försvann så sakta. Det var alltid ett litet besöksmål att gå ner till hästmyreträdet och knacka lite för att se myrorna komma fram. Camponotus, vår största myra.

Syrsor, i varje fall gräshoppor av åtskilliga slag, stora och små. Stilla sommarkvällar var det ett otroligt syrsande, med åren hörde man det allt svagare.

Ödlor. Lustigt med dessa kvicka varelser. Vare sig det är en kopparorm (ha!) eller en skogsödla, kan man komma dem ganska nära om man stannar till och står fullkomligt stilla. Avlägsnar man sig med tydliga steg märker de det genast och kryper fram. Jag har sett dem på många ställen, i vedboden, på Getramsberget.