Det betong-industriella komplexet

Det var den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower som i sitt avskedstal till nationen 1961 varnade för det ”militär-industriella komplexet”. Uttrycket fick stor betydelse. Det åskådliggjorde den intima sammanflätningen av vissa maktcentra i USA: politiken, militären och den stora vapenindustrin. I Sverige, mitt i Stockholms vackra stadslandskap, kan vi idag studera ett liknande fenomen. Vi kan här tala om det betong-industriella komplexet. Stadsplaneringen har vuxit samman med fastighetsindustrin och kommersiella intressen. Som ett kitt mellan de offentligt anställda arkitekterna och kapitalet fungerar det statliga Jernhusen AB. Det är denna nebulösa maktsfär som idag driver stadsplaneringen. I ett antal frågor – några av dem verkliga ödesfrågor för staden och landet – är den folkvalda församlingen i Stockholms Stadhus på väg att förlora greppet om utvecklingen.

En tydlig illustration är planeringen av det som kallas Västra City, i synnerhet planeringen kring Stockholm Central. Här pågår nu en intensiv planering inför de nya förutsättningar som skapas genom Citybanans planerade invigning 2018. Härigenom avlastas trafiken på Stockholm Central med 50 procent, och det uppstår ett utmärkt tillfälle att renovera Centralen och området däromkring. Men här skapas även en unik chans för stadens ivriga arkitekter att sätta sina fingeravtryck i historien – med svindlande betongvisioner.

De stora planerna går dock inte att genomföra utan pengar. Därför finns det statliga, vinstdrivande bolaget Jernhusen AB mycket lägligt på plats. Detta bolag äger Centralen och marken. I projektet figurerar även SJ, Banverket och länsstyrelsen. Och i bakgrunden väntar – diskret men otåligt - börsens fastighetsbolag. Ty här skall byggas kontorslokaler med Stockholms bästa läge och högsta status. Fastighetsbolagen känner redan nu vittringen av hyresintäkter som för tanken till New York, Tokyo och Abu Dhabi.

Det som nu finns på ritbordet är en lösning som går ut på att man över själva Centralen och längs hela spårområde upp till Kungsbron bygger ett enormt däck av stål och betong. Man vill ”däcka in” järnvägen, vilken anses ful och även betecknas som ”ett sår i stadsbilden”. Däcket blir ca 200-250 centimeter tjockt och får en yta motsvarande fyra eller fem fotbollsplaner. Ovanpå detta däck skall fyra, sex eller möjligen åtta höghus byggas, som blir 8 – 12 våningar höga. För att ge projektet en mänsklig framtoning begagnas ett närmast poetiskt språk. Man skall ”läka såret” mellan Norrmalm och Kungsholmen. Det skapas en promenadstad. Stadsdelarna skall naturligt få växa ihop, med Klara Sjö och Barnhusviken som ett sammanbindande och läkande element. (Jag har ännu inte hört något om gondoler och pittoreska husbåtar, men det kanske kommer.)

Det finns skäl för medborgarna att reagera på Stockholms i historisk tid största betongprojekt, innan det är för sent. Tiden går snabbt, och det är nödvändigt att inte hamna off side i den märkliga besluts- och planeringsprocessen. Stadsarkitekten Aleksander Wolodarski har sagt sig välkomna en ”diskussion” med aktivt deltagande från medborgarna. Men all planering som nu utförs vid ritborden i Tekniska nämndhuset och på annat håll utgår från en enda förutsättning: överdäckning, 250 centimeter betong över Centralen plus höghus. Här får jag ännu en amerikansk association, från bilismens ungdom på 1920-talet. Då påpekade Henry Ford att varje amerikansk medborgare är fri att välja färg på sin Ford – förutsatt att han väljer svart färg. Vi medborgare och invånare i Stockholm är alltså välkomna att påverka utformningen av Stockholm Central – förutsatt att vi väljer konceptet betongdäck och höghus.

Stockholm Central är som helhet en ganska vacker och sober fastighet, och byggnaderna kan inför framtiden mycket väl rustas upp och renoveras utan väldiga åthävor. Ljus och luft, synlig tågtrafik och naturlig överblick kunde vara ledmotiv för en sådan lösning. Bullerproblemen längs spårområdet norrut får absolut inte underskattas, men de går att åtgärda med helt andra metoder än överdäckning plus höghus. Upprustningen av hela området kan göras smakfull, enkel och kostnadseffektiv. Men alternativa förslag får inte utarbetas. Detta är byråkraternas strategi, som understöds av fastighetsindustrin. Ty 80 000 kvadratmeter kontorslokaler på höjden – med sjöutsikt! – ligger i potten.

Överdäckningen av Centralen har en klaustrofobisk tendens. Det gäller förstås det rent arkitektoniska - spåren, tågen och mänskorna skall inneslutas av betongen. Men även projektets ekonomiska sida liknar ett slutet system. För genomförandet krävs kapital som sannolikt får räknas i 10-tals miljarder kronor. Därmed blir staden beroende av en extremt hög exploateringsgrad, såvida man inte vill höja skatten. Staden är insyltad i fastighetsindustrin och vice versa. Det betong-industriella komplexet är ett faktum.

För att bryta den onda cirkeln krävs nu ett kraftfullt engagemang från medborgarna. Det gäller inte endast invånarna i Stockholm – även turister, affärsresenärer och riksdagsmän borde höja rösten. Hittills är det endast Miljöpartiet och Folkpartiet i Stockholm som uttalat sig tydligt mot överdäckning och höghus. Men frågan torde skära rakt igenom partigränserna. Jag vill därför vända mig även till alla moderater och socialdemokrater som har känsla för Stockholms skönhet och miljö. Förenen Eder. Stoppa Däcket!

Gösta Grassman

Pensionerad UD-tjänsteman