Det enfaldiga namnet Bess på tonen B
The stupid name Bess for the tone B flat. Bess? What'ye mean?

  b quadratum-molle, b rotumdum-durum h H spela!

  

I Sverige har man börjat kalla tonen H för B och tonen B för bess. En skenbar logik som kanske är signifikativ i ett landområde med människor som sedan generationer snällt men kollektivt låtit sig epitetiseras under begreppet "Die dumme Schweden". Vårt land är nämligen helt ensamt i världssambundet om denna diskrepans som tillkommit enligt uppgift av barnpedagogiska skäl. Vi är också totalt ensamma om att uttala 2009 som tjugohundranio och en hel del andra saker som inte tas upp här.

Dagens människor låter livet styras utifrån information i massmedia och det är inte många som ifrågasätter informationsutbudets sanningshalt.
Här är ett sätt att beskriva den märkliga företeelsen.

Allt var frid och fröjd inom musiken i Europa, varifrån allt emanerade. Vi återkommer till den gamla tiden lite senare här nedan.

Men så kom andra världskriget och resultatet medförde en anglicering utan motstycke.
Dagens missuppfattningar om varför, hur, vad och var angående kriget är tydligen lika stora som hos samma element beträffande namnet på en ton.


Fördomarna frodas som kirskålen bland äppelträden.
Vi som drabbas är en liten population i ett litet land i Norden.
I jammarnas harmoniböcker kom man att skriva Bb när man menade tonen B (se notexemplet överst).

Ingen tycks veta exakt när det hände, det bara hände. Alla som lärde sig från början sög förstås åt sig det som de stora sa och så befästes det. Strängt taget var ingen större skada skedd. Man sa "be" men skrev Bb utan vidare. När man menade tonen H skrev man det. H7 var inget ovanligt ackord. Det kan inte heller missförstås på minsta sätt.

Vi hade H-mollsonator och Johan Sebastian Bach skrev ett underbart stycke som bygger på tonerna i hans namn
B A C H


Nu kom nästa fasa drivande över horisonen. Datorerna gjorde sitt intåg. Ingen stor sak i början men vissa märkligheter låg och lurade. Svenska tecken behövdes och skapades men hamnade på märkliga ställen, gamla beprovade sorteringsalgoritmer fick skrivas om.

Så kom notskrivningsprogrammen. Samtidigt hade miljonärerna i pop- och rockgrupperna fått sitt myndiga ord med i laget och det hela var bäddat för frontalkollision.

Tonen H heter på engelska B. Är den sänkt ett halvt tonsteg kallas den B flat. I Europa och Ryssland fanns inget flat, man la till ändelsen -ess när man ville tala om en sänkt ton (t.ex. hess). Höjda toner heter Sharp på engelska, men det saknar betydelse för vår utläggning här om B. I Frankrike säger man Si bémol, i Italien Si bemolle. Där nämner man tonerna do, re, mi, fa, sol, la, si och do. Mycket praktiskt när man ska lära sig sjunga efter noter. Men det lämnar vi, det har ingen betydelse för den vidare framställningen.
Var ligger nu den fatala missuppfattningen?
Notskriften. Jo, det var ju så att man i jordens högst civiliserade länder, där man fann kadensen och tonernas funktioner, sökte sig till metoder att på något sätt skriva tonerna så att man från pappret senare skulle kunna sjunga dem. Den naturliga första tonen fick heta A och de följande tonerna förstås B, C, D o.s.v.
Man sjöng då i moll, det vi skulle kalla något A-moll som vi skulle kunna notera så här spela!:

Att man sjöng med b-tecken för den andra tonen visste man till en början inte.

Jag har här skrivit det i modern notskrift för att läsaren ska förstå. Den andra tonen, B skrevs som , b rotundum (runt b) vilket är samma tecken vi numera använder för att sänka en ton.

Jag går till mitt förträffliga SCALES lexikon där man kan slå upp alla skalor, och finner att detta är början på en frygisk skala. Jag har skrivit den andra tonens namn med liten bokstav. Klicka på spelikonen för att höra hur detta låter!

Man skrev själva nottecknen annorlunda, men det måste ha varit stimulerande att finna denna nya möjlighet att bevara musiken, att kunna skriva ner och sedan långt senare sjunga något för länge sedan glömt.

Snart nog kom man på att man kunde börja skalan med ett helt tonsteg och då kunde det låta så här: spela!

 

Klicka på spelikonen () för att lyssna och lyssna noga! Jämför upprepade gånger mellan de två exemplen frygisk - eolisk! Du hör skillnaden, va!

Vilken spänning! Vilken lycka bland munkarna som upptäckte detta, som de måste ha tolkat som ännu något fantastiskt i Guds vidunderliga värld.

Va? En ny andraton, hallå där, vi har ju redan A B C, va gör vi nu, vad ska vi ge denna nya ton för bokstavsymbol?
Jo, vi skriver ett annat B, ett litet b, b quadratum (kvadratiskt b), nämligen . De två B-tonerna fick varsitt namn det mjuka b-molle och det hårda b-durum .

Och så blev det i den då mest civiliserade av världar. Snart lämnade man det kantiga be-tecknet och använde h som ju redan finns i alfabetet, saken var klar, kunde inte missförstås, många hundra år av musikaliskt skapande skulle nu följa. Detta hände sig någon gång i medeltiden.

 

Under tiden hade emellertid det här med att notera musik spridit sig till anglosaxiska länder, i första hand till det i sammanhanget lätt efterblivna England. Restiderna var längre på den tiden och undervisning på avstånd inte så lätt. Det där med de olika tonerna b rotundum och b quadratum försvann på vägen, och där borta begrep man aldrig sammanhanget. H, b durum-quadratum, "måste förstås vara felskrivet", den andra bokstaven i alfabetet heter ju B, och så blev det.

 

När sedan musiken spred sig till Amerika blev det den engelska notationen som segrade och på den vägen är det.

Jazz- och rock- och annan lättare kommersialiserad musik vällde många hundra år senare tillbaka över Atlanten och skapade förvirring hos okunnigt folk. I notskrivningsprogrammen som till en början var anglosachsiska, kunde man inte föreställa sig några variationer, det måste vara antingen - eller.

Lärarna som skulle undervisa i musik blev tröttare och tröttare.
Var och en som sysslat med sådant vet, hur man måste genomlida timmar av meningslös argumentation innan eleverna blivit så duktiga att de inser att det inom musiken finns viktigare element än vad man kallar saker.

Någon gav upp. Jag vet inte när detta hände eller var. Det måste ha varit någon enfaldig stackare i någon grundskola någonstans. Om man nu absolut ville anglisera sig, så borde man väl ha kompletterat med hela systematiken "flat" och "sharp", men det gjorde man inte.

 

Jag har ibland funderat på om det möjligen finns någon inneboende toksystematisk drift i skandinaviska hjärnor som ledde till detta med att döpa om den sedan ett halvt årtusende etablerade tonen H till B för att snällt följa det amerikanska språket. Diskrepanserna är ju legio, man stannar alltid på halva vägen. New York har vi lärt oss uttala på engelska, men hur många vet var det gamla York ligger? Det som var först? London däremot uttalar vi som London och inte på engelska "Land:n". Alla som har egna namn borde vara stolta över det. Sverige heter saker på många olika språk även om missuppfattningarna ännu tycks frodas med avståndet. Jag har en gång lyckats lära en polis i Lima i Peru att jag faktiskt kommer från Sverige, och till slut förstod han perfekt. "Klockor, ja, ja, Sverige, fina klockor, si, si". Bach i sin grav får spela Bess A C B och de många h-moll sonaterna får maka åt sig till förmån för b-moll. Det är tragiskt, sorgligt, onödigt men framför allt enfaldigt.

När ska lärarna tröttna och döpa om tonerna i durskalan till A, B, C, D, E? Hur förklarar man för barnen att skalan börjar på C och inte på A? Alfabetet börjar ju för f-n med A...

Men vid det laget kanske vi har ett nytt alfabet. Sådana har ju funnits åtskilliga under vår långa historia.

 

//ThB

 

Rekommenderad litteratur: Landquist, John, "Tankar om den skapande individen".

 

 

Kontakta JAMMAREN och diskutera det här!