Historik om jam


Vi befinner oss nu när detta skrivs i landet Sverige i början av 2000-talet efter Kristi födelse.

Hur kom det hit, jammandet? Ja, det kan man ju fråga sig. Vi rör oss i en begränsad sektor som kan delas upp i två huvuddelar, dels den akademiska världen, och där företrädelsevis i studentorkestrarna vid universitet och högskolor, och dels ute bland den mängd dolda proffsjammare som finns ute i samhället.

Proffsjammare? Ja, på sätt och vis. Själva skulle de förstås inte kalla sig så, möjligen musiker, jazzmusiker eller tradjazzmusiker. De är inte så många men inte helt få. De flesta känner väl till varandra. "We know who we are". Det finns klubbar och ställen där de kan avnjutas. En och annan entusiastisk restaurangägare försöker anordna en jamkväll i veckan eller i månaden. Det kommer och går, men oftast kan man söka sig till något ställe någonstans, om man anstränger sig.

Dessa proffsjammare är sällan proffs i den bemärkelsen att de lever på det. Men spela, det kan de och spelar det gör de. Förutom klubbar förekommer det förstås spelningar, jobb, toppningar, gig ute i samhället ibland på privata tillställningar, ibland på jippon av olika slag, men spelningsfrekvensen sjunker. Sakta, men tyvärr ganska säkert som det verkar, försvinner jammeriet. För att kunna uppskatta det måste man ju kanske kunna lite också som publik. Men det är inte nödvändigt. Eftersom det rör sig om en glad, uppfriskande och utåtriktad musik brukar det sällan skapa några sura miner.

Vi kastar blickarna mot Stockholm på 1940-talet, närmare bestämt på Bromma läroverk 1944 synes det. Plötsligt har det dykt upp en alldeles speciell sorts orkester, som inte tidigare förekommit i vårt land. Exempel

Det har ju alltid spelats musik ute i stugorna och på en mängd etablerade dansställen, dansmusik alltså, kanske mest fiol och senare på 1900-talet dragspel. Men redan på Bellmans 1700-tal trakterades ett flertal instrument även utanför symfoni- och operaorkestrarna. Det var valthorn och flöjt, fagott och trumma, mandoliner, lutor, klarinetter och gitarrer.

Så utkristalliserade sig jazzen borta i Amerika mot slutet av 1800-talet. Musikutbudet var enormt. Ur ragtime och marschmusik, kupletter och visor bildades något tämligen nytt. Jazzen föddes och var ganska så välutbildad redan före första världskriget 1914. Grammofonen utvecklades och man kunde snabbt lyssna på det nya även här borta i Europa. Om du är intresserad av just jazzens historia så finns det åtskilliga hyllmetrar att kasta sig över.

Men vad hände nu i Bromma? En ung femtonårig kille bildade ett dixielandband. Han bör således ha gått i vad som idag motsvarar åttan eller nian i grundskolan. Man kan inte bilda en orkester utan att det finns möjliga medlemmar som kan spela just den sortens musik, alltså måste ett antal elever i denna och andra läroverk i stockholmstrakten en tid redan noga ha lyssnat på grammofonskivor, skivor, plattor, vax, lack med just denna sortens musik. Exempel på soundet här.
En hel sida med skivexempel & analys här.

Ja, man lyssnar och man härmar. Det fanns gott om skolelever som spelade blåsinstrument på den tiden. Åtskilliga pianister förstås, likaså gitarrister och en och annan banjo. Trummor var heller ingen ny uppfinning. Allt det där fanns ju också inom jazzen som var väl etablerad sedan det tidiga 1920-talet.

Sättningen var i stort sett den samma: trumpet eller kornett, klarinett ("kvarpa") och trombon samt ett komp bestående av piano, banjo, bas och trummor. Ibland tillkom en alt- eller sopransax, någon gång förekom två trumpeter.

Det där med plattor, ja. Man lyssnade, spisade. Långt innan TV och dataspelens tid var skivspelare fundamentala element på alla fester, skivor, partaj, partyn.

Det var före hemmabandspelarnas tid, så alla grammofoninspelningar ägde rum i särskilda lokaler med dyrbar utrustning. Eftersom inspelningarna inte kunde redigeras, var man tvungen att ta om, när något gick snett. Men det var som sagt var inte så billigt varför man nog släppte igenom en och annan miss.

Klassisk är en musikerhistoria som handlar om en flera gånger omtagen inspelning. När den äntligen blivit nära nog perfekt, utbrister en av musikerna lyckligt, omedelbart sedan sista takten klingat, ”Där satt han!” och så fick man ta om det hela från början igen. Puh!

Dessa vax spisades nu flitigt. Alla kunde alla låtar. Det var en händelse när någon kom med en ny platta. De gick sönder också. Materialet var ganska bräckligt och mången gång fick man nöja sig med skivor som hade en liten flisa borta eller en hackande repa.

Hur som helst så finns där nu 1944 i Bromma läroverk i Stockholm en orkester. Spelningarna var förstås på skoldanser. Utvecklingen gick snabbt. Redan före 1950-talet, dvs i slutet och slutskedet av andra världskriget, hade dessa femtonåringar gjort skivinspelningar, medverkat i filmer, uppträtt i radio och på orkestertävlingar.

Bromma läroverk 1948. Från vänster Rune Henriksson (tb), Olle Sundh (tp), Leif Nyberg (b), Bunta Horn (cl), Björn Ragne (bjo), Roland Franzén (dr) och Lasse Mattson (p). (Olle Helander, Ungdomens Jazzkalender 1955). Detta är den traditionella sättningen för ett dixielandband.

Och som det lät! Man blir verkligen förvånad när man lyssnar på dessa gamla inspelningar. Dessa tonåringar var helt enorma på att spela. Det var bara i läroverken och det var bara i Stockholm. I Göteborg började så småningom en tradition att växa fram, men Stockholm var först. Landsorten i övrigt höll sig till den väletablerade dansmusiken, swingen och modernare jazz.

Ordet jam (jam session) förekom väl inte så ofta. I stället dök det upp en massa nya orkestrar, band. De poppade upp lite här och var. Alla var mycket väldefinierade vad musiken beträffar. Det var garanterat tradjazz, dixieland, dixie, new orleans, det gick inte att ta miste på. Man talade nog inte så mycket om jam, därför att det helt enkelt inte fanns något alternativ bland läroverksbarnen. Det var den musiken man spelade, punkt och slut. Det förekom förstås massor av tillfällen, när man spelade med andra orkestermedlemmar och allt sådant kunde man kanske kalla för jam.

Här några exempel.
Muskrat Ramble med Hep Cats inspelat i Stockholm 26/2 1949 Lyssna på Muskrat Ramble!
Ice Cream med Bunta Horn inspelat i Stockholm 14/10 1949 Klicka för att höra Ice Cream!
Det är gamla 78-varvsskivor och alltså mono. Men allt du behöver höra finns där, om du koncentrerar dej vid lyssnandet. Grabbarna själva hade förlagor som var uteslutande 78-varvsskivor. Men för den som vill är det inte omöjligt att lyssna sig fram till vad som händer, och grundelementen är inte svårare än att vem som helst snabbt kan börja lära sig. Jag planerar på annat ställe en utförligare genomgång av flera klingande exempel med harmonier och kommentarer.

Ja, så började det och sedan flöt det fram. Musiken var ju av mycket hög kvalitet, det var inte för vem som helst att bara sätta i gång. Det fanns klara krav på stiltrogenhet i alla nyanser, från det rent museala till väldigt fritt, ända fram till swing och så småningom be-bop och andra modernare saker.

När nu rockmusiken började sippra hit i mitten på 1950-talet betraktades den väl närmast med ett överlägset hånleende. Den musiken som en sådan storstjärna som Elvis producerade betraktades väl närmast som infantil. Men rocken vann. Den var idiotenkel, översvämmade världen och dränkte det mesta i sin väg.

Nu har vi kommit fram till två viktiga element i jammarfenomenets tillblivelse och fastväxande. Det ena var att i slutet av 1950-talet började så kallade studentorkestrar dyka upp i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg. Det var orkestrar med ett starkt lättsamt, showinslag och en salig, lätt dårhusmässig repertoarblandning med ett stort jazzinslag. En stor del av den första tidens studentmusikanter hade rötter inom tradjazzen.

Relativt nybildad studentorkester i Stockholm 1961. Här finns ett flertal mycket duktiga jammare.

Det andra var det som redan nämnts här ovan: proffsjammarnas etablering. Det var faktiskt så att i några skolor utrotades inte tradjazzen alldeles helt i den framsköljande rock- och popvågen. Det fanns alltid ett fåtal som envisades och inte bara det, man utmejslade och övade och samlade ett antal musiker som inom sin genre blev synnerligen duktiga och angenäma att lyssna på.

Man kan alltså hävda att dagens jammeriande har en obruten, om än delvis något spröd, men alldeles speciell kontinuitet ända från de första skoljazzorkestrarnas dagar i början av 1940-talet i Stockholm.

Det finns massor av material (mer eller mindre tradjazz) på internet, en inkörsport med åtskilliga mer eller mindre fungerande länkar finns här
nej, länken funkar inte just nu - vi återkommer....