Jammaren XXX är en kurs i jamning som inleddes HT 2004 i Studentorkestern Kårsdraget i Stockholm.
JAMMAREN 001 är en lätt utvidgad rekonstruktion av den första föreläsningen på Marholmen 19/9 2004.
Mycket av det teoretiska materialet kommer senare att samlas i någon tabellartad sammanfattning i slutet där man enkelt kan slå upp det man vill kolla på.

Ö = övning.

sidtopp 

sidtopp  

 

Tag ut och spela tonerna i följande ackord: F Bb C7 och F7 (f, be, c-sju och f-sju). Vi pratar i klingande toner och då har dessa ackord tonerna:

F	f, a, c
Bb	be, d, f
C7	c, e, g, be
F7	f, a, c, ess

 

Blues i F
	||F | % | % | F7 | Bb | % | F | % | C7 | % | F | % || Blues i F	Sista takten spelar vi C7 i stället när vi vill börja om från början.

Ö.: (Försök att spela, eller sjunga, på ackordtonerna på respektive ackord.)

Om skalor.
Vi nöjer oss med tonartens durskala. Om man vill flytta till en annan ackordton, kan man, om så önskas, spela mellantonerna i denna skala. Samma durskala (den aktuella tonartens skala) för samtliga ackord. Kommer mer om skalor längre fram. Ett stort ämne, i varje fall inom jazzen.

Alla skalans toner kan tilldelas en viss funktion, Den första tonen är grundton, det är den som de flesta melodier slutar på. Tredje tonen 1, 2, 3 kallas ters, den avgör helt och hållet om vi har tonaliteten dur eller moll. Den sjunde tonen är den stora septiman. Om man sjunger 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 så ligger det ju nära till hands att fortsätta upp till grundtonen i nästa oktav, den leder till grundtonen och brukar därför också kallas ledtonen (i bestämd form, alla toner som leder kromatiskt eller diatoniskt upp eller ner till en annan ton kallas ledtoner.). Med diatonisk avses de naturliga steg som uppstår mellan tonerna i en dur- eller mollskala. Kromatiskt kallas allt sånt som man ändrar med kors- eller betecken.

 sidtopp 

Om betoning.
De lodräta strecken markerar taktgränser. Vi rör oss här med 4/4 (fyra fjärdedels) takt, alltså fyra slag i takten.
% betyder repris av takten innan. Det här betyder således 8 slag F-ackord: | F | % |.

Om man räknar taktslagen 1, 2, 3, 4 i varje takt så vet vi vilka taktdelarna är.

Inom jamningen förekommer framför allt två olika sätt att betona taktslag nämligen 1-3 (ett-tre) och 2-4 (tvåfyra).
Det anses oerhört amatörmässigt och larvigt att vara så okunnig att man klappar 1-3 till jammusiken. Det som gäller är tvåfyra och inget annat. Särskilt i snabbare nummer kan tvåfyran ge en god skjuts åt rytmen.
Trummorna ska markera två-fyran, men mycket försiktigt, alltför hård markering ger snarare en stoppande verkan. Tycker jag.
Banjoister och motsvarande ska (i varje fall kunna) spela utan betoning (ringing banjo).
Gitarrister brukar spela en slags betoning som snarare bygger på att man lite grann stoppar ackorden på 2-4.
Bastuba kan spela 1-3 (vanligen på ackordets grundton respektive kvint ) eller jämn 4-4.
Vissa passager eller chorus kan i hela bandet spelas med total 2-4, dvs kompet är helt tyst på 1-3. Kan vara mycket effektivt som tillfällig omväxling.

Om färgtoner.
Med färgtoner avses toner som man lägger till extra i ackorden för att få lite maffigare helhetsljud eller en starkare känsla av att komma till ett annat ackord. Det finns en stor och utvecklad lärdom om vad som gäller. En av de vanligaste färgtonerna (något blaskig men ändå rätt söt) är den stora sexten d.v.s. ett klingande d i ett f-ackord. Ackordet med denna sext kan skrivas F6 men det görs sällan eller aldrig i jamvärlden, eftersom denna och många andra färgtoner är så himla vanliga. Så till exempel i den gamla populära jammarlåten Dinah (is there anyone finer...). Redan den andra tonen i början av melodin (nah i Di-nah) ligger på sexten d, men i harmoniböckerna skriver man helt enkelt F, (om man spelar den i F vill säga).
Här ett ljudande exempel med ackorden F - F6 - F - F6 - F - F6 - F - F6 . Basen hela tiden på samma ton, grundtonen - F. Lyssna noga, sjung gärna med.

Varför kallas denna ton sext? Jo för att det är den sjätte tonen i en F-dur skala, om man räknar tonerna 1, 2, 3, ... d.v.s första elementet (tonen) tilldelas index 1 och inte 0 som i matematiken. (Det är inte samma sext som i den klassiska harmonilärans effektiva kvarts-sext ackord).

Ö.: (Pröva med att sjunga en durskala och stanna upp vid sexten!)
Ö.: (Pröva med att sjunga en durskala och stanna upp vid ledtonen!)

En alldeles speciell färgton är den som i vår första F-blues dyker upp i fjärde takten. Det är den lilla septimen, en ton som inte finns med i en F-durskala. Vi skriver F7 i harmoniboken. Denna ton blir nu också en mycket effektiv ledton ner till nästa ackords ters. Ofta tar man den via stora septiman, d.v.s. kromatiskt ner från grundtonen.

Ö.: (Pröva med att sjunga en durskala, stanna upp vid sexten och försök att hitta färgtonen lilla septiman i stället för den stora!)

 sidtopp 

 

 

Den ursprungliga orkestersammansättningen (sättningen) hos de tidigare New Orleans banden var trumpet, klarinett, trombon, piano, bas och trummor. Åtskilliga varianter finns förstås.

De ackord som förekommer är de samma som användes i den klassiska harmoniläran, d.v.s. det som användes av sådana giganter som Mozart, Beethoven, Chopin och Tchaikovsky.

Arrangemangen var enkla i den här sortens musik, det absolut främsta och rent genialiska inslaget var ensemblen. Man brukar framhålla den kollektiva improvisationen. Detta begrepp kan föra tanken till ett totalt godtyckligt spelande, men så är verkligen inte fallet. Trumpet eller kornett spelade i princip melodin, trombonen ett basgångsliknande stöd i det lägre registret, ibland med effektiva glissandon, klarinetten väver samman allt med fraser över ett stort register vilket rörblåsare är så lämpade för. Ännu i början av 1920-talet var soloinsatser mycket sällsynta.

I det nutida jammandet är soloinsatserna kanske det väsentliga. Man spelar melodin tillsammans och sedan får var och en som vill och kan spela ett eller flera improviserade chorus över ackorden. Sättningen kan variera mycket.

Det har i Stockholm i slutet av förra århundradet utvecklats en mycket speciell ensemblevariant - La Grenouille (grodan) - där samtliga musikanter under några takter spelar (hoppar) i kromatiska ner- eller uppgångar i fullkomligt valfria positioner. Kan vara mycket effektfullt som omväxling.     :-)  VAD SÄGS OM DET?  :-)

 

 sidtopp 

 sidtopp