Jammaren XXX är en kurs i jamning som inleddes HT 2004 i Studentorkestern Kårsdraget i Stockholm.
Mycket inledande teori i detta avsnitt om ackordtonernas funktioner, om övertoner i naturen mm.

Hoppas ni orkar läsa det här. Det är mycket grundläggande teori som kanske inte behövs för en normaljammare. Men för den allmänna musikförståelsen kan det nog ha ett visst värde. Skriv ut det och läs lite då och då.
Annars kan man nog utan alltför svåra brister hoppa till nästa Jammaren.

Ö.: = rekommenderad övning.

sidtopp 

 

 

sidtopp  

 

Nu gäller det att fördjupa den gehörsmässiga inställningen till ackorden.

Vi har hittills endast sysslat med två typer av ackord:
durtreklang (ex F, Bb, Eb) och
durtreklang med liten septim - septimackord (ex C7, F7, Bb7, Eb7) i dagligt jammartal "sjua".

Försök nu att sjunga tonerna i en treklang respektive tonerna i en sjua. Man kan göra detta tyst för sig själv utan att använda stämbanden, man kan faktiskt tänka sig dessa ackord på samma sätt som man kan tänka goda eller onda tankar i ord. Det är lite som huvudräkning. Om man aldrig gjort det förut kan det kännas läbbigt jobbigt, som att göra en stor multiplikation i huvudet. Men det går, eller hur?

Välj sedan en godtycklig ton - antingen genom att slå ner en sträng, en ton på ett piano, be nån sjunga en ton eller kläm fram en själv. Utgå sedan från den tonen och sjung eller spela en sjua (ett septimackord alltså). Håll på tills ni är absolut säkra på att kunna få fram en begriplig sjua (dur-sjua och därmed enkelt en treklang) från vilken ton (grundton) som helst.

Det gäller alltså INTE att sjunga eller spela vissa bestämda klingande toner (som har namn som de har på till exempel ett piano), utan endast att känna den inbördes relationen mellan treklangens toner. Tonernas funktioner i treklangen kallas grundton, ters, kvint och sjua (korrekt vetenskapligt LITEN SEPTIM). Försök att sjunga de namnen samtidigt som ni sjunger rätt ton. Verkar det svårt? Intervallerna (=avståndet mellan tonerna) i en sjua är, nerifrån och upp, stor ters, liten ters, liten ters och stor sekund (till nästa oktavton ovanför alltså). Se nedan i allmänt snack om stor respektive liten ters.

Försök att hoppa från ters upp till nästa grundton, försök att hoppa från kvint ner till en grundton, försök att hoppa från kvinten ner till tersen osv, etc, mm...

Vad jag vill komma fram till är att man t.ex. ska kunna säga (och begripa) att
kvinten i ett F-ackord är exakt samma klingande ton som grundtonen i ett C7..(Men de har helt olika funktioner!)
eller att tersen i ett Eb-ackord är exakt samma ton som kvinten i ett C7.
eller att sjuan i ett F7 är exakt samma ton som grundtonen i ett Eb... Hajar du?

Du som redan läst det här, vet att det där med samma toner endast gäller det som händer i ett perfekt välstämt tempererat instrument.. men funktionerna gäller alltid.

 (Ö.: Hitta toner som har olika funktion i olika ackord, så många exempel som möjligt, försök även att titta på sexterna. Förhör kommer...).

 sidtopp 

 

Ackordtonernas inbördes relationer är en naturkonstant. Relationen mellan ackordtonernas frekvenser är en väsentlig egenskap i naturen.
De absoluta tonfrekvenserna däremot hos olika instrument eller ljud i naturen (fåglar t.ex.) är godtyckliga. I naturen finns inga konstanta, fixerade frekvenser i makroformatet. Man har kommit att välja 440 Hz för ett lilla a i den västerländska musiken. Det vi möjligen hör som toner i naturen är bara ungefärliga frekvenser. För att finna konstanta svängningar måste vi gå ner till atomär nivå där vi finner konstanta svängningar i varje fall om tryck och temperatur och andra tillfälliga egenskaper är konstanta.

Att ackordtonernas inbördes relation är en konstant hänger samman med de överallt förekommande övertonerna. Varje ton med frekvensen f Hz (Hz = svängningar per sekund) genererar också frekvenserna 2f, 3f, ...
Man säger att f, 2f, 3f,... bildar partialtoner i en deltonserie medan 2f, 3f, 4f.. är övertoner.
Vi hör dem aldrig direkt eftersom de är mycket svagare än grundtonen.
Däremot hör vi dem tydligt indirekt - det är nämligen övertonerna som avgör att instrument, för att inte tala om röster, låter olika.

Det här är bara ett sätt att försöka notera några av tonerna i partialtonserien, det har föga med de toner vi normalt använder att göra. Jag har placerat den lägsta tonen (grundtonen, pedaltonen) på ett lågt c för enkelheten och överskådlighetens skull. Säkert är dock till exempel att om f=10Hz (helt godtyckligt exempel) så svänger den fjärde övertonen (femte deltonen) med 50 Hz och intervallet till närmaste ton inunder är 5/4 (sortlöst alltså) och vi upplever garanterat det intervallet som en stor ters (S3). Något att fundera på kanske...

Övertonernas funktioner dvs intervallet till närmaste ton nedanför i tonserien upplever vi som
f=grundton, 2f=ren oktav, 3f=ren kvint, 4f=ren kvart, 5f= stor ters, 6f=liten ters, 7f=liten ters, 8f=stor sekund, 9f= stor sekund, 10f=stor sekund osv.

Varför detta med ren, stor och liten? Jo, i musiken kan vi ju dessutom höja och sänka (=alterera) intervaller med kors eller b-tecken, vi får då överstigande respektive förminskade intervaller. Som vi ser av intervallerna i deltonserien finns det även stora och små intervaller. Men oktav, kvint och kvart har inte egenskapen stor eller liten och kallas därför rena, däremot kan de förstås altereras som alla intervaller.

Vi har alltså två små terser och flera stora sekunder, de övre alltså något mindre än de lägre. Vilka av dessa naturliga intervaller ska vi då använda när vi spelar musik? Jag lämnar den teorin här. Intresserade kan ju söka sig till den vetenskapliga litteraturen. Men oktav, kvint, kvart och stor ters är entydiga - således naturkonstanter!

Kommentar: Det går emellertid enkelt att skapa syntetiska toner utan övertoner. Stämgafflar t.ex. är i allmänhet mycket fattiga på övertoner. När det gäller klangen hos olika instrument eller röster har dessutom insvängningen mycket stor betydelse. Det som händer när vi börjar en ton är ofta avgörande för vilken upplevelse vi får av klangen. Om man klipper av början från en inspelad trombonton är den mycket svår att skilja från en inspelad avklippt celloton, men när vi hör en trombonist blåsa till eller en stråke dra igång en ton, är det ju ingen tvekan om vad som är vad.

Övertonerna skapar ett litet problem vid praktiskt musicerande. Olika musikinstrument har alltid någon mest naturlig grundton. En trumpet i be till exempel har tonen be, ett horn i f har tonen f , alt- och barytonsax har tonen ess i någon oktav. Blandningen av övertoner kan då komma att generera obehagliga dissonanser särskilt hos nybörjare som kanske inte helt behärskar att hålla uppe hela grundtonen med alla övertoner.
Om skillnaden i grundfrekvens är bara några få Hz blir ju skillnaden i övertoner avsevärt större.
Fastän uppenbarligen alla i orkestern spelar samma ton, kan det låta lite (mycket) falskt ändå.
Målet bör således vara att söka behärska tonen - vi upplever det som att musikanten har "fin ton".

Det som gör att vi nästan utan vidare helt naturligt kan sjunga en treklang, ligger så att säga inbyggt i oss från grunden. Vi bara hör när den är rätt, när det rimmar med övertonserien som vi anar någonstans, vi upplever det som vackert.

(Ö.: hur stor är skillnaden i intervall mellan de två små terserna i partialtonserien? Överkurs....svar i kommande Jammaren XXX).

 sidtopp 

Vi ska syssla med att utvidga studiet av ackordtonfunktionernas relation till varandra och hur en ton kan ändra funktion när vi byter ackord. Vi ska till exempel tänka oss ett c i ett C7 och sedan samma ton c (klingande!) i ett F-ackord och vad vi kan ha för nytta av det, när vi ska försöka lära oss att spela på ackord efter gehör.

För att göra saken lite roligare ska vi presentera Royal Garden Blues (på jammarspråk oftast benämnd "Royal Garden") som ackord i en "harmonibok".

 sidtopp