Det här är väl slutet på en utvikning om toner av olika slag. Du kan ju titta på det och se om du tycker att det tillför något till saken.
Hela det här med JAMMAREN är väl annars bara en variant på sättet att undervisa. Här finns inte något så här ska man göra, kanske inte ens så här kan man göra, men det är måhända små vägskyltar för den som bryr sig. När man undervisar i jamning brukar det mest gå till så att man ser till att dra igång något trevligt spelande. Om någon lär sig på saken är det väldigt beroende på vars och ens ambitioner, tid, lust, begåvning, allmäntillstånd, vädret, allmän glädje, kärlek eller sorg i livet.

sidtopp 

I vår färglåda har vi nu tonerna 1, -3, 3, 5, 6. Siffrorna alltså i relation till tonartens grundton. Bara fem toner! Men de kan vi komma långt med.

Ö.: (Vilken klingande ton är t.ex. 6 i ass-dur?)

sidtopp  

 

Jag har tidigare nämnt den lilla septiman och här ska vi nu börja använda den lilla saken som en blå, självständig färgton. Inte bara på septimackordet före subdominanten, utan även på andra ställen, över alla våra tre ackord i en blues. För enkelhetens skull kommer här ett exempel i samma tonart som tidigare :

Klicka på bilden och lyssna. Frasen spelas som vanligt över alla tre grundackorden i en F-blues, exakt samma komp som tidigare. Det är således tonartens -7 som gäller. Observera att på två ställen använder vi den när vi via 6:an går ner till grundtonen, det är en effektiv och lättspelad liten fras. Här samma ackord som du bör titta på samtidigt som du räknar efter var du är:

|| F | % | % | F7 | Bb | % | F | % | C7 | % | F | % ||

Om du nu spelar klarinett, så märker du att den första tonen, klingande F, minsann inte noteras så på ditt instrument. Om du skulle spela utan att transponera, så skulle detta noterade exempel för ett b-instrument klinga i ess-dur. Tänk på det! Det är inte alls så svårt som det verkar. I början kan det kännas fasansfullt oöverkomligt. Många har ägnat massor av tid åt att ändra på det här, ja på hela notskrivningssystemet. Vi har alla en inneboende längtan efter något enkelt logiskt. Om man nu med möda har lärt sig bokstavsalfabetet utantill, så vill man ha det så. A, B, C, D.... Men tänk på att alfabetet är en helt ologisk ramsa liksom till exempel de gamla runraderna som f.ö. började på F av alla möjliga tecken: f u th o r k... En eftergift har nu blivit, att man i vissa kretsar döper om den europeiska tonen Be till bess eftersom den heter det på engelska.

 

Vi lägger till en ton - skalans andra ton - och ger exempel på en bluesig fras som använder alla toner vi har lärt oss, klicka på notbilden:

Jag måste här påpeka att siffrorna visar på ton i förhållande till tonartens grundton. Den ton jag har lagt till är alltså skalans andra ton, här betecknad 2. När denna ton ligger som en ton över ett F-dur ackord kallas den nonan som vi ska se längre fram.

 sidtopp 

 

Mycket det här. Viktigast är förstås att du spelar, spelar, jammar, jammar med andra. Gör det! Spela enkla saker. Blueser i olika tonarter.
Gör det inte för svårt. Lyssna på varandra.
Skaffa inspelat komp och öva till.
Tänk alltid klingande.
I varje läge ska du veta vilken ton du spelar, det är inte svårt, tonernas antal är inte oändligt, det är kombinationsmöjligheterna som är obegränsade...

Och vad gör vi sedan? Ska fundera på saken...

 sidtopp 

Ja.. några önskemål? Det finns en myt om att det där med att skapa saker endast är få förunnat. I viss mån är det förstås sant. Andra ägnar sitt liv åt att bevisa motsatsen. Det finns sådana som kan rita av allt på ett sätt som gör att alla bara förundras och gläds. Men ge inte upp för det, njut av den skönhet som finns och försök själv så långt du kan!

Det finns ju andra tonarter också. Kan synas övermäktigt, men är det inte alls. Flitigt använda proffsjammartonarter är G, C, F, Bb, Eb, Ab, Db, någon gång även Gb (mest i kortare stick och sådant). Personligen gillar jag bäst G, C och F, kan inte förklara det. SAMT förstås parallelltonarterna t.ex. dm, gm, cm etc. Åhörarna bekymrar sig föga om vilka tonarter som gäller, bara det låter bra. Alltså jamma i det du (ni) kan bäst. Vissa låtar anses "ska gå i" vissa tonarter. Gamla Tischomingo till exempel spelas alltid i klingande G, men går förstås utmärkt att spela i F. Nästan alltid kan man leta rätt på originalnoter för piano där det mycket tydligt framgår vilka ackord som är "rätta", d.v.s. som kompositören hade tänkt sig.

Vokalister kräver ofta utan att blinka vissa tonarter som kan vara svårare att spela. Riktiga proffs klarar det ju alltid. En lång tid i schlager- och popbranschen frossade man i att höja ett halft tonsteg lite här och var.

I Jammaren008 ska jag plocka fram kvintcirkeln och ge några klassiska exempel på ackordföljder i vanliga jammarlåtar. Tror jag.

 sidtopp 

 

Jammaren är inte en lärobok i harmonilära, sådant finns hyllmeter om, som du kan läsa själv, jaså visste du inte det? Jo, det visste du, OK.