INLEDNING                                                                     NÄSTA

Detta är beskrivningen av ett av mitt livs mest underbara äventyr. Jag tackar alla omständigheter som gjorde det möjigt att jag fick vara med om detta, som lagt grunden till mycket av mina positiva upplevelser av naturen, av skönheten i livet och min stora, livsbejakande tro på den sorts varelser jag själv tillhör i detta älskade liv.

Vi startade seglingen i Saltsjöbaden där båten låg, jag minns inte hur jag kom dit, det var säkert inte utan besvär, man hade ju med sig en del packning. Niagara låg ute på redden vid boj så vi blev rodda i den lilla släpjollen ut till fartyget.

Jag har för mig att vi var åtminstone tolv grabbar, denna siffra är inte säker, men nånstans där var det nog.

Jag kunde ingenting om segling och jag var tolv år och sex månader gammal, lång och mager. Kanske hälften av kamraterna var nybörjare som jag, den övriga hälften hade varit med en eller flera seglingar förr och flera var duktiga sjömän.

Båten var en gammal lotsbåt byggd mot slutet på 1800-talet. En nästan exakt likadan syns här på en bild från ett vykort poststämpat 1907

Så började det. Vi låg alltså på svaj i Saltsjöbaden, troligen vid en boj, och båten gjordes i ordning, segel togs fram och riggades, vi fick lära oss namn på allting, klutar och rep av alla slag, till en början helt nytt och främmande, men man kom snart in i det.

En vakt hade hand om skaffningen, rätt snart fick vi något att äta och drycken var apelsinsaft, allt ätbart lagades i pentryt i förluckan där det fanns förråd, vatten och fotogenkök. Hela båten luktade tjära och fotogen, det var en delvis angenäm doft med minnen från gångna tider. Niagara var en gammal lotsjakt från slutet av 1800-talet och människor hade bott ombord under över ett halvt sekel.

Så lättades ankar och vi började glida i väg under de lätt buktande seglen, en helt fashinerande upplevelse. På redden låg en annan sjöscoutbåt ett hundratal meter bort som det talades mycket om, den hette Biscaya, och någon semaforkunnig scout i vår besättning började utbyta signaler, några av oss var ju totala nybörjare, andra var mer kunniga och meddelade vad som sades.

Jag minns inte hur långa vakterna var, men har för mig att det nog var begränsat till tvåtimmarsvakter, vilket kunde vara nog så krävande. Tiden markerades med skeppsklockan som slogs sina glas varje timme, att sköta klockan ingick väl i seglingsvaktens arbete. Man höll kläppen stadigt i en liten kort läderrem och slog tydliga dubbelslag.

Sjömärken dök upp och passerades, andra fartyg likaså och hela tiden fick man lära sig saker om det ena eller det andra. Jag greps snart av den stora skönheten och väldigheten i vattnen vi passerade. Några av de starka minnena tillhör det vackraste jag fick uppleva i hela livet.

Snart insåg man verkligheten i samband med toilettbehoven. Kissa i lä förstås, gjorde man det i lovart var det nog risk för bestraffning. Det större naturbehovet gjordes från bogsprötet där man fick hänga sig ordentligt fast med nerdragna byxor och lite toilettpapper i handen, att det faktiskt fungerade i två veckor är förvånande och många tog nog chansen de få gånger man kunde hitta någon toilett i land.