PANNKAKOR OCH SIMPROV NÄSTA
Nästa dag (efter nattkryssen
upp mot Landsort) hade Niagara nått hamn och vädret
var ett strålande stilla sommarväder. Jag var den
ende som hade varit sjösjuk, vilket nog syntes på
mig, en ynklig, blek scoutspillra. Vi skulle denna förmiddag
göra ett simprov där samtliga skulle simma till
några avlägset belägna skär med chefen
i jollen som följebåt. Den vänlige chefen
beslöt att låta mej slippa den långa simturen,
men i gengäld fick jag uppdraget att laga pannkakor åt
samtliga. Detta skulle vara klart tills de kom tillbaka.
Där fanns recept, ägg,
mjöl, torrmjölk,
margarin, salt, stekpanna,
fotogenkök. Huvudvärk och en skärande
trötthet gjorde inte saken bättre. Det var sannerligen
en utmaning för en tolvåring, jag hade inte gjort
något liknande i hela mitt liv. Ja, det var verkligen
en fruktansvärd utmaning, men inget annat att göra
än att sätta igång.
I det fotogendoftande pentryt i förpiken fanns således
allt husgeråd och alla basvaror. I en receptbok fanns
kvantiteterna angivna. Jag minns den stora dunken med gul,
koncentrerad, söt apelsinsaft, tydligen
en lämplig form för dricka i en miljö som helt
saknade skafferi eller kylskåp.
Det blev så småningom ett stort fat med pannkakor
som inte såg helt tokiga ut, man lärde sig detta
också. Underst fanns väl några trasiga oformliga
försök, men ju längre jag kom i matlagningen
desto snyggare blev pannkakorna. Jag minns att jag tittade
ut mot simmarna lite då och då och såg dem
springa omkring på ett skär långt bort åt
väster.
Jag fick godkänt, jag har till och med för mig
att ett visst beröm levererades. Det blev alltså
pannkakor med jordgubbsylt och apelsinsaft
|
