SLUT PÅ SEGLING OCH SCOUTING och
TACK NÄSTA
Under seglingen hade det nog funnits en del knorrande hos
grabbarna över att det varit rätt hårt emellanåt,
jag minns att någon gjorde ett uttalande om att vi väl
ändå inte hade förlorat något, någon
replikerade att vi förlorat vårt fina midsommarfirande
då vi ju i stället hade fått slita eller
gå vakt, nån midsommarstång hade vi inte
ens sett om det nu var så viktigt.
Men sammantaget får jag nog säga att upplevelserna
vi fått i längden kom att segra över det trista
och hårda sjömanslivet. Vi gick rätt härdade
ur upplevelsen.
Så kom vi då åter till Saltsjöbaden,
fick städa upp, packa segel, mönstra av och ros
iland. Jag minns inte hur jag kom hem, troligen var det att
promenera till Stockholm en natt, jag har för mig att
jag kom hem på sommarmorgonen när porten ännu
var låst, det var en sorglig och enslig känsla
av olycka och trötthet.
På hösten skulle väl patrullmötena börja
igen, men jag fick meddelande om att jag skulle få byta
patrull till min oerhörda besvikelse. Man ansåg
att jag var den enda som bodde lite längre bort, och
det väl vore lämpligt att göra denna omflytt.
Adjöss till Havsörnen och för min del adjöss
med all scouting för resten av livet. Större än
så var inte kamratskapet efter allt trevligt vi varit
med om tillsammans.
Men seglingen upphörde aldrig att fängsla, redan
samma sommar försökte jag rigga min lilla badbåt
och så har det fortsatt. Man hade lärt sig seglingens
grunder, hur man seglade, navigerade, slog knopar och visste
vad saker hette ombord och runt ikring. Man hade lärt
siga att våga, att veta hur man gjorde, ha
självförtroende på sjön, och att inte
vara rädd för att båten lutar. Jag har senare
upplevt seglare av många slag, en del skickliga, andra
fullkomligt livsfarliga.
En gång i början på 1970-talet ringde jag
förre kårchefen Artur Neveling
och fick veta hur det hade gått med Niagara.
Kåren var upplöst och Niagara hade gått under
som han uttryckte saken. Artur var mycket intresserad av kanotsegling
så en stor del av samtalet kom att handla om sådant,
som kanske inte intresserade mig så mycket. Men i mitt
primärprotokoll från samtalet noterade jag några
årtal och fakta som hade ett visst intresse.
Jag besökte Kjesäter nära
Vingåker och kollade scoutmuseet där,
det fanns en del om Biscaya, men ingenting
om Niagara.
Sedan kom internet och man kunde leta efter saker, bl.a.
fann jag de bilder som finns i denna webb.
Jag har i min ägo en bok av Ewert Taube
där han beskriver en segling 1922 som till vissa delar
måste ha gått samma rutt som vi gjorde ner till
Västervik 1949. Om jag får tid ska jag gå
igenom den trevliga boken som heter "På
kryss med Ellinor". Där ämnar jag
söka finna hamnar som vi gemensamt har besökt, dit
hör Harstena, Arkösund, Oxelösund, Västervik.
Den ständiga drömmen är ju att återfinna
den loggbok vi förde under seglingen, idag vet ingen
var den finns, men jag ber alla som läser detta, upphör
inte att söka! Om någon har minnen, någon
som kanske var med, hör av er. Själv minns jag bara
namnen på två kamrater: Gunnar Berg, borta sedan
många år samt en med smeknamnet Lyktan.
TACK!
Tack till alla som varit behjälpliga med upplysningar
och bilder. På senare tid (juli år 2010) är
det namnen Lars-Olof "Pliiiggis" Sandberg
och förstås Georg Sterzel som
dyker upp, för några år sedan fick jag en
del tips från vännen Uffe Hylin
som bl.a. tipsade mig om scoutmuséet i Kjesäter.
topp 
|
