VÄSTERVIK MIDSOMMAR                                                 NÄSTA

Hemlängtan var konstant. Visserligen fanns det kompisar att umgås med, men längtan efter föräldrar, syskon och vänner därhemma var enorm. Dessutom var man konstant sömnig. Inne i den stora hytten i mitten fanns ett bord där vi åt, och jag minns att man ibland mer eller mindre somnade vid bordet, man fick helt enkelt inte lägga sig.

Vi låg på redden och måste således ro med jollen när vi skulle i land. Minns inte om det alltid var en kille som rodde med två passagerare på aktertoften, eller om vi rodde ensamma två personer.

Hur som helst gick vi i land i Västervik, det måste ha varit en bankdag för jag gick med en kompis som hade en släkting som var banktjänsteman. Vi hälsade på honom i banken och fick varsin tvåkrona, vilken lycka. Vi gick till en mjökbar och åt varsin filbunke, en verklig läckerhet.

Vi väckte naturligtvis en viss uppmärksamhet i våra uniformer och vita mössor med ordet "SJÖSCOUT". Det var väl samma upplevelse som sjömän från olika flottbesök får uppleva när de går i land, jag har alltid tyckt det var spännande att se dessa uniformsmössor i vimlet och läsa namnet på det gästande fartyget. Det hade väl varit bättre om det stod "NIAGARA" i våra mössor tyckte vi nog.

Nere vid hamnen låg många fina skärgårdskryssare, bland annat fick min kompis frågan av någon obekant person om en viss båttyp som han kunde upplysa var en Neptunkryssare, jag blev oerhört imponerad. Sedermera fick jag lära mig att denna drömbåt inte var en riktig skärgårdskryssare med köl, utan en som var förenklat byggd på planka vilket förvisso gjorde den billigare. Dessa fenkölsbåtar av viken typ det vara må, hade min pappa från Göteborg många gånger förklarat var otroliga som kunde vända på en femöring i kryssen.

Jag tror, men är inte alls säker, att det var här som en kamrat nämnde namnet på en segelbåt som ägdes av hans familj. Jag blev imponerad förstås - folk ägde riktiga segelbåtar! Båtens namn var Majolika, ett namn som sedan den dagen haft en extra klang i mitt liv. Majolika, ja det är ju vackert, men rätt snart lärde jag mig att det är namnet på ett sorts porslin, så långt från segelbåtar man kan komma. Det kanske var klangen i namnet, och just det att man alls inte visste vad det stod för, som hade sin lockelse. Om någon stöter ihop med det högst ovanliga namnet på en segelbåt, så kanske någon minns något och kan höra av sig!

En natt hade jag vakten, sannolikt mellan två och fyra en stilla sommarnatt i den ljusaste tiden på året. Det var mycket vackert men fruktansvärt långtråkigt. Hemlängtan var mycket stor där man vankade omkring på däcket. Det är troligt att vi låg stilla vid någon boj. Hur var reglerna för vakttjänstgöringen? Minns inte. Förmodligen skulle man väcka övriga i besättningen, väl i första hand chefen om något hände. Jag minns inga andra nattvakter, så jag utgår ifrån att det var just i staden Västervik med sin båttrafik som föranledde vaktandet. Visst vore det möjligt att någon roddare smög fram och tog sig ombord på natten. Inte fanns det väl något att stjäla, men vaktens närvaro skulle väl hindra otillbörliga närmanden, kanske var det tidigare seglingars visdom, kanske var det helt enkelt ett måste från gamla tider. Ja, det är klart att jollen kunde väl någon lägga beslag på vilket vore en katastrof. Man blev väckt mitt i sin välbehövliga sömn i babords koj där man låg i sin sovsäck. Tydligen visste avgående vakten var man fanns, så det måste ha funnits ett uppgjort vaktschema. Jag gick i realskolans första eller andra klass dvs nuvarande femman och hade troligen ett enkelt armbandsur. När vakten äntligen var slut väckte man nästa vaktare och fick äntligen sova en stund igen.