Aldrig sviker jag Albert Engström.

Här en artikel som jag skrev i Albert Engströms årsbok för några år sedan. Redigerad så att jag stoppat in tillbakapilar och sidtopplänkar. Det är helt enkelt praktiskt i ett webbdokument. Man vill då och då hoppa upp till början eller till där man nyss var, det är internetlänkarnas styrka och natur.

En god stilist  Småland  Kulturhistoria  varldshistoria  Brännvin  Latin och grekiska  Roslagen  Direktkontakt  Musiken  Vem var han?   

Varför Albert Engström?
En nostalgisk undran
Thom Bergh

Jag vet inte helt säkert. Men länge har jag funderat på detta. Att mitt intresse tidigt kom, och att det var påfallande djupt finns det ingen tvekan om, men när jag funderar på varför, finner jag inget enkelt svar.
Jag är född i Stockholm i det sena trettiotalet och kan tänka mig att mina första kontakter med AE var via någon av hans historier. Dessa historier som man snart fick lära sig inte var Alberts, utan saker som skickats in till Strixredaktionen för att han skulle skapa illustrationer. Två historier leder överlägset, nämligen ”Putäll på er grevar och baroner” samt den där från den fiktiva restaurang Sprutmojet där soppan medelst en spruta serveras direkt i skålformade fördjupningar i bordet.
Vi läste mycket redan före tonåren, promenerade ensamma genom hela stan till stadsbiblioteket och lånade böcker på ungdomsavdelningen. Tidigt blev det en och annan bok av Albert Engström också.
En mycket tidig läsupplevelse var den för en ung grabb så spöklikt dramatiska historien om, när Albert en het och stilla sommardag skulle ha varit långt ute på fjärden i sin kanot, och nerifrån det svala, gröna djupet sett en fullt riggad skuta sakta stiga upp med sjögrässkrudat tackel och tåg för att sedan sjunka ner igen likt de kolsyrebubblade russinen i hans grogglas. Läsaren må ursäkta den privata ordkonstruktionen bubblat russin; för dem som inte har sett det måste här meddelas, hur russinen upprepade gånger stiger, när kolsyrebubblor i sodavattnet bildas nere vid glasets botten, för att senare sjunka ner igen när bubblorna lossnar uppe vid ytan. Men russinen?
Jag tittade beundrande på hans teckningar. Där fanns bland mycket annat en sentimental naturuppfattning som grep mig. Se bifogad bild från år 1900 med undertiteln ”Aprilafton, Ingarö 1900”. Jag tittade så länge på denna stilla teckning från ett avlägset ögonblick, och fylldes av en vacker nostalgisk känsla, vad var det för tillfälle när den trettioettårige Albert satt där och gjorde sin teckning? Exakt vilka öar är det man ser? Stillheten och längtan är påtaglig, och för den som varit ute och sett något liknande i verkligheten, är det nästan som om man känner den knappt förnimbara brisen dra över kobbarna.
Från mina allra tidigaste år var jag naturorienterad. Familjen hyrde under krigsåren (andra världskriget) sommarnöje på en bondgård i Skå på Svartsjölandet, jag strosade ofta ensam runt i skogarna och fälten i mycket unga år. Såg det fungerande lantbruket med sina maskiner och djur. Vad fick mig att stanna upp inför tallarna och de taggiga skogsilhuetterna? Jag kände ett slags stilla värme, försökte senare rita själv, men insåg det svåra, vilket stärkte min beundran inför bildskaparen Engström.

En god stilist.
En juldag i slutet på 1950-talet var jag med föräldrar på familjemiddag hos en släkting som hade Albert Engströms samlade verk i bokhyllan. Jag uttryckte min uppskattning och fick höra kommentaren att Albert Engström var en god stilist.
Punkt och slut.
Stilist?
Jaha?
Som latinstudent borde jag ju veta. Men riktigt spiksäker var jag inte. Det kändes lite retsamt, man skulle ju kunna allt, i varje fall sådant som hade med språk att göra. Hem och slog upp det. ”Språkkonstnär” var en tolkning. Ja det stämde ju. Det var något klart positivt. Någon som har god stil när han skriver.
Den korta kommentaren har sedan följt mig i hela livet. Det har alltid fallit i god jord att påpeka att Albert Engström var en god stilist. Alla håller med och verkar tycka, att det är ett klokt uttalande.
Det intressanta är att släktingen i fråga sannolikt gjorde sig till tolk för en redan då rådande allmän uppfattning om Albert Engström: något som sades och kommenterades på sammankomster sedan många år: Engström är en god stilist.
Vem kan ha myntat det? Någon kritiker? Någon lärd svensklärare i ett gymnasium någonstans? Någon tidningsredaktör?
Engström var väl inte större stilist än många andra av hans samtida författare, men omdömet har glidit in tillsammans med honom, och man får väl hålla med om att det är ett vänligt och adekvat omdöme som nog kommer att stå sig i långliga tider.

sidtopp

Småland.
Mina förfäder kommer dels från Småland, dels från lotsarna på Landsort sedan minst sexton¬hundratalet, och dels från Sura i Väst¬manland. Jag skulle mycket väl kunna vara släkt med Albert, i varje fall måste några av mina smålands¬förfäder ha träffat eller känt någon av hans. Det var enkla hemmansägare, men också någon om vilken berättas att han efter krogbesök i en av kuststäderna beställde privat tåg hem till gården på nat¬ten.
Men Småland låg långt borta, det bidrog till det gåtfulla, mystiska.
Skurugata, Hässlåsa damm, fattigstugor, fjärran järnväg för länge, länge sen. Lönneberga.
Tanken glider bort i nostalgiska drömmar. Någon gång under gymnasieåren var jag, vi, redan fångade, det vet jag säkert. Ja, man var inte ensam, jag minns att Albert Engström var klart accepterad och beundrad av alla mina kamrater - utan gränser.

Kulturhistoria.
Albert Engström blev en symbol för trygghet. Vi läste om hans familj, om jularna, om ateljén, om yxlografen. Åtskilliga gånger lånade vi senare Långs ”Den unge Albert Engström” på biblioteket.
Albert var mänsklig och enkel. Men han var ändå minsann inte vem som helst.
På antikvariaten köpte vi Engströmböcker för summor som idag skulle anses mycket ”priseffektiva”.
Vi tittade på hans grekiska bokstäver och läste om hans pojkstreck och barndomens tillrättalagda upplevelser.
Vi kom i kontakt med de andra också, med Carl Larsson, Med Zorn, Liljefors. Med Ludvig Nordström, Marika Stiernstedt, Heidenstam, Strindberg och Gustav Fröding.
Vi sökte vidare efter uppgifter och fakta om dessa personer, vi slog upp och lånade och läste och lärde oss. Det var ingen stress, ingen nervositet, bara en vänlig oförarglig värme.
I början av 1960-talet for vi till Grisslehamn eller Spillersboda, tog in på pensionat och drömde lite om Pelarorden emellanåt. På pensionatet, som saknade rättigheter, blev vi vänligt och diskret på gängse vis hänvisade till en skrubb under trappan, där vi med glimten i ögat kunde förtära eget medhavt till sillen.
Vi kände respekt och vördnad inför denna lantbrukande och fiskande ursprungsbefolkning och deras, som vi upplevde det, ärliga liv.
Det var inte vårt liv, men kanske just därför upplevde vi en total kärlek och beundran, som deras representanter knappast skulle ha delat gentemot oss.
Men vi trängde oss inte på, utan höll oss i bakgrunden. När vi berättade saker som dessa personligheter hade sagt eller gjort, var det som telegram med högsta prioritet. Alla dessa understundom ganska så snobbiga unga abiturienter, arbetare, reklammän, arkitekter, musiker, hantverkare och konstnärer hade alla detta gemensamt – ursprungsfolket, bönderna och fiskarna, var deras idoler. Idoler som gav stadga och en trygg förankring i livet. Något liknande hade Albert känt, enligt vad vi tyckte oss kunna tolka ur hans verk. Därmed blev också han en idol, en som samlade hela vår nostalgi.

sidtopp

Världshistoria.
Kanske var det alla hans tecknade eller målade självporträtt som gjorde att man så tidigt tyckte sig känna honom? Kanske var det den oprovocerat politiskt neutrala och allmänt vänliga framtoningen, som gjorde att man inte kände någon bortstötning? Kanske var det tiden han levde i?
Jag lärde mig mycket tidigt utantill årtalen 1869 och 1940, åren för hans födelse och död. Det blev referensdata som jag kunde använda som fasta punkter i livet.
Det var första världskriget och det väldiga historiska tryck det levererade.
Som unga pojkar lekte vi oftare saker med anknytning till första världskriget än till det andra, trots att det senare just tagit slut, och trots att vi hade tydliga levande minnes¬bilder av skeenden från denna dra¬matiska tid.
Visst byggde vi en och annan Mustang i balsaträ, som vi hade köpt byggsats till hos Wentzels på Apel¬bergsgatan i Stockholm, och visst kände vi till det mesta om hela nittonhundratalets fantastiska krigsfartyg i form av tennmodellerna hos firma Eskader på Gumshornsgatan.
Men det var första världskriget som dominerade, så avlägset, så stort, så befintligt, utan de senare alltför oöverblickbara utvecklingarna inom flyg och flottor. Det var ju tiden när flygets utveckling fullkomligt exploderade. Under de fyra åren 1914 – 1918 utvecklades maskinerna från enkla surrande små manicker till högeffektiva getingar, som kunde utföra det mesta en flygmaskin är kapabel till.
Krigsromantik?
Ja, säkert, men vi bekymrade oss inte. Fascinationen över tekniken och den maskinella utvecklingen står över sådant, och den kan inte förnekas, man kommer inte runt den.
Det var i den tiden Albert Engström levde. Han fick uppleva allt. Från ingenting (nåja, ångmaskiner och fotografier fanns ju) till film, gram¬mofoninspelning, bilar, flygmaskiner, elektricitet och radio.
Kanske var det detta som fick oss att tidigt inse det stora i att människor kunde leva alldeles utmärkt förträffligt redan före denna utveckling?
Men vi lekte indianer också, något som vi säkerligen hade gemensamt med gossen Albert, fast han knappast nämner det. Den tyske författaren Karl May dog 1912, den störste indianäventyrsförfattaren av alla. Han som skapade Old Shatterhand och andra odödliga äventyrare i Nordamerika av det mest hederliga och humanistiska slag, mestadels på indianernas sida.
Sedan kom en annan tid. Nu är det ingen som leker indianer längre. Man försökte stoppa krigslekarna från världskrigen genom att förbjuda modernare krigsleksaker. Resultatet är att generationer barn sitter klistrade vid datorerna och skjuter och skjuter och dödar och dödar fiktiv ondska som ett opium. Vad är ondska? Albert Engström skulle helt visst haft något att säga i saken. Förbud?

Brännvin.
Förbud, ja. Ett hot.
”Kräftor Kräva Dessa Drycker!”.
Självporträtt igen.
Inte en bekännelse för en destruktiv spritpropaganda, utan för en djup längtan till frihet, hederlighet och en känga mot hyckleri och dubbelmoral. Vi kände en varm sympati i vår ungdoms glada animering, när vi njöt våra bordsdrycker. Vi smålog varmt åt trappsupen på Spillersboda pensionat och förstod att Albert leende retades med dem som inte förstod, och att han gjorde det i medvetandet om, att när Backus skrattar är han ingen farlig gud.

sidtopp

Latin och grekiska.
Jag tog studenten på latinlinjen i slutet av 1950-talet och lärde mig läsa Alberts texter även när det var på latin. Vi hade en liten grupp på fem kamrater som pluggade tillsammans, vi kallade oss helt adekvat ”Quinque Litterae”. En gång ringde vi en tidningsredaktion för att ta reda på vilka som vid den tiden satt i Svenska Akademien, vi tyckte att det ingick i våra kunskaper att orientera oss i dessa saker som initialiserades av den i bakgrunden alltid närvarande Albert Engström. Vi gottade oss åt Alberts geniala mystifieringar i Ränningehus och undrade över hans latin i gästböcker och teckningskommentarer.
Det finns väl en och annan som har lite svårt att förstå, att han blev medlem i Svenska Akademien. Men tittar man på övriga medlemmar genom åren, ser man att det kanske inte är så märkligt. Många av dessa har haft sina belackare och rent av motståndare, innan de blivit invalda. När Albert väl blev invald gjorde han mycket av det, och vi gladdes i efterhand beundrande med honom i något som vi förmodade var bland hans största ögonblick i livet.
Studenten Albert på Smålands nation i Uppsala syntes vara en lat men begåvad festprisse med tämligen misslyckade universitetsstudier. Men denna imponerande glada studietid gav ju näring åt en ström av roligheter som förmedlades till svenska folket i text och bild. När han senare kommit in i sina rätta spår i livet försvann lättjan och ersattes av många hyllningar till Arbetet med stort A.
När någon lägger in så mycket latin och så många grekiska bokstäver i sin produktion som Albert gjorde, finns det kanske några näraliggande orsaker. Antingen vill han göra sig märkvärdig inför läsare som imponerade inte fattar ett ord, eller är det signaler han sänder till andra klassiskt bildade människor som han vill betrakta som jämlikar, eller slutligen, är det möjligen text han skriver som en egen privat kod? När man läser Ränningehus med sina många latinska sentenser och ord, upplever man en fördjupning av det mycket gamla och spöklika som kan kännas behagligt bestickande. Och man får ju tacksamt notera att han faktiskt översätter ett och annat för att därmed göra det mer lättillgängligt. Det finns en viss trygghet även i Ränningehus och alla dess andar, spökgestalter och föregivna hemskheter. Varje gång jag läser boken, undrar jag en smula över var stället verkligen ligger och vem slottsvärden var. Jag tror mig ha fått veta det, flera gånger till och med, men jag bryr mig inte, jag vill behålla det ovissas stilla längtan, den blå blomman

Roslagen.
Redan i slutet på 1940-talet flyttade min familj sitt sommarboende till Roslagen och sedan var man fast i kärleken till detta område också. I över femtio år hyrde vi en liten stuga vid en gammal bondgård med en och annan lada som säkert var byggd redan på sjuttonhundratalet. Vi strövade långväga kring i skogarna efter svamp och bär eller bara för att njuta dofter och stillhet. Under alla dessa år hände det knappast att vi stötte på någon annan människa, då fick jag lära mig – människorna håller sig till vägarna. Men i själva byn så känd för sin skönhet? Kanske var Albert där någon gång, i varje fall reste förbi? Vem vet, vem vet, vem vet…

sidtopp

Jag hörde hos vår hyresvärdinna, den gamla vänliga, krumma Singöflickan, de sista resterna av en dialekt där man betonade orden på ett annat sätt och lade till och uteslöt bokstaven h. Ladorna kallades fähus (eller fä´us) och roddbåten var en ökstock, ett urgammalt ord. Jag hörde i radio Sigurd Wallén läsa Albert-Engströmhistorier på roslagsdialekt och jag blev medveten om att här bevittnade jag slutfasen av ett kulturmord, nämligen roslagsdialektens utrotande.
Havet.
Som tolvårig sjöscout fick jag växa in i seglandets sköna konst. Under fjorton dagar ner till Västervik och tillbaka i en gammal gaffelriggad lotskutter från 1800-talet.
Dag och natt, i ur och skur, det ständiga vaktombytet, vid roder, sjökort, surrande släplogg och hårda, blöta hamprepskot. Tjugo killar i tolvårsåldern och Chefen. Han fick endast tilltalas Chefen och han var vuxen, en man som just hade fyllt tjugo år. Det var hårt och grymt, men det fanns en vänlig värme i bakgrunden. Seglingsritualerna var desamma som utvecklats i Svenska flottan under många hundra år.
Man lärde sig obevekligt och hårt, men utan tvekan, jag upplevde ingen osäkerhet eller oro ens i det hårdaste väder, nåja så hårt blev det väl aldrig runt midsommartiden, men fullt tillräckligt för en obefaren gosse. Sammantaget fanns det en total kontroll över företaget. Flera i den unga besättningen hade varit med under tidigare seglingar och hade redan lärt sig, fått in det i blodet. Vi blev förhörda på sjötermer som skulle pluggas in och redovisas utan fel. Bestraffningsmetoden var enkel och effektiv. När Chefen bedömt att ett fel som krävde straff var begånget, fick man göra sitt val: antingen en prick på patrullen eller hoppa över bord med kläderna på som man stod. Det var jobbigt att hoppa i sjön långt ute i öppna havet, kläderna blev blöta, man fick simma till jollen och klänga upp, dra in sig till båten, byta kläder, hänga på tork och känna ett allmänt obehag och krångel ett bra tag. Men en prick på patrullen var ju bara inte att tänka på. Sedan straffet genomlidits var man dessutom starkare och tillerkändes en viss fördjupad sympati inte minst från den egna scoutpatrullens medlemmar.
Så läste man om Albert Engström och hans ägandes segelbåt Hellas. Man kände samförståndet med seglaren och naturmänniskan. Man kände jägaren, sportsmannen, den analytiska karikatyristen. Kanske var Albert inte den rätta seglingsidolen, han hade lärt sig i senare år och, visserligen båtägare, var det nog mest medföljande gastar som skötte seglingsjobbet ute på sjön.

Direktkontakt.
Några gånger i mitt liv förnam jag ekot av en direktkontakt med Albert Engström.

När jag kom upp i de senare gymnasieåren började jag följa med mina föräldrar på middagar hos bekanta. Alla var ju äldre än jag, men jag njöt av att höra dem berätta om sina ungdomstider och jag drömde om att mitt liv skulle bli som deras någonstans, också här en längtan efter trygghet. En vänlig herre berättade vid kaffet och punschen att han vid flera tillfällen i början av seklet hade sett Albert Engström med bekanta ute på krogar i Stockholm. Han redogjorde direkt från sina visuella minnen. Albert uppträdde ofta lite sjaskigt klädd, lite bohemiskt med konstnärens rätt, Anders Zorn klappade de småilsket fnittrande serveringsflickorna i stjärten, något som man uppenbarligen saklöst gjorde ibland på den tiden.

sidtopp

Jag gick hos en tandläkare som hade sin mottagning nere på Kungsgatan. Många år senare hamnade jag av en slump på en födelsedagsfest i lägenheten intill. Snart fick man veta att i just denna lägenhet hade Albert Engström bott, och detta var ju intressant. Det fanns tydligen en förhoppningsvis obruten hörsägen hos husvärden att så var fallet. Man undrade förstås, men ingen visste mer än att det varit under ungdomsåren. Ännu har jag inte fått någon annan bekräftelse på att Albert skulle ha bott på Kungsgatan. Det var en tre-fyra trappor upp i ett hus på norra sidan, strax öster om Vasagatan, närmare bestämt Kungsgatan 4 i Stockholm.

En av mina mostrar gifte sig och blev majorska på Räfsnäs ute på Rådmansö. I trakten fanns en person, Johan tror jag att han hette, som säkerligen kan räknas till det genuina personage som Albert Engström så gärna beskrev. Om denne Johan berättades att han på tal om Albert Engström flera gånger på nittonhundratrettiotalet lär ha sagt att ”Ja `ar fått många tvåkronor av `an, ja”.

När posten aviserade sin utgåva av Albert Engströmfrimärken skaffade jag några förstadagsbrev med hela serien på sex frimärken stämplad i Eksjö den tolfte maj 1969, det var liksom självskrivet och inbyggt i mina livsvägar. När uppropet från det blivande Albert Engströmsällskapet kom, gick jag förstås med omedelbart liksom flera av kamraterna från Spillersbodatiden.

Musiken.
Ja, vad var det nu? Det som gjorde Albert Engström så märklig i våra liv? Lite av svaret döljer sig bland informationen härovan. Och mycket av texten i de tjugotre medlemsböckerna som står i min bokhylla bredvid det övriga tjugotalet böcker av och om Albert Engström, ger små förklaringar. Kanske är det just kontakten med alla dessa andra personligheter som ändå har varit avgörande? Ewert Taube, också en verklig idol, var ju förlovad med dottern Malin. Ewert Taube blev ju pelarbroder med dunder och brak, och den i sammanhanget komponerade Calle Schevens vals ingick i min trubadurrepertoar under många år. På alla fester sjöng vi Ewert Taubesånger bland mycket annat.

Jag upptäckte tidigt att jag hade en mycket stark känslomässig respons för musikaliska element. Det fanns och finns vissa ackord- och melodikombinationer som lätt får mig i en djupt känslomässig stämning. Jag får så lätt tårar i ögonen när jag i Konserthuset lyssnar på Sjostakovitj, Mahler, Stravinskij, Sibelius och många andra. Det är behagligt, men ibland så starkt, att jag måste sansa mig och tvinga mig tillbaka till verkligheten. Sibelius blev en stor idol, jag har alla hans symfonier och mycket mer på skivor och CD. De tidigare giganterna från medeltid via Bach och Mozart och Liszt finns förstås där alltid i botten.
Albert Engström kände förstås sin samtida Jean Sibelius också, och visst hände det att Albert sjöng en stump, men jag skulle nog tro att det mera var textinnehållet än musiken, som var det som byggde upp hans kontakt med den konstarten. Det förefaller ju att vara så, när man hör om hans bejublade framträdanden i Uppsala och Stockholm som parodisk, folklig vis- och kuplettsångare. Det var något åt samma håll som den unge giganten Ernst Rolf som på sin tid senare använde flera av Engströms texter.

HALLÅ! NOTERNA MÅSTE VARA I HÖGRE UPPLÖSNING - GÖR OM!

sidtopp

När vi på 1960-talet fick höra Fred Åkerström sjunga en rallarevisa, där åtminstone texten påstods vara skriven av Albert Engström, lärde jag mig den snabbt, och många är de sjungande och skrålande ungdomar som på 1960-talet glatt sjungit med i denna melodi med sin banala men vackra kombination av tonika, dominant och tonikaparallell i början (C, G7, am - i varje fall vi sjöng den så). Vi använde ett stadigt fotstampande på första och tredje slagen i takten och sjöng kanske lite mindre utpräglat punkterade noter än dem som visas i exemplet.
Många blev betagna av textens ”Ja, nog e jag bedragen här i li-i-i-i-vet, ve-em bjuder på ett glas eller två” eller ”ingen veta kan hur livet skulle blivit, om jag hållit mig till ba-a-raste en”.

Vem var han?
Vem skulle Albert Engström ha varit om han hade levt idag? Det är förstås en hypotetisk och ganska fånig fråga egentligen. Svaret är väl, att Albert är så oerhört förknippad med just den snabba utvecklingen han fick uppleva att det inte finns några alternativ, han kan bara ses i relief mot den tid han verkade i. Genom sitt liv förmedlade han en levande bild av denna tid och genom sin existens genererade han detta Albert Engströmsällskap som står öppet för vem som helst som vill ha en liten inkörsport till och vill lära sig något om vår historia. Jag rekommenderar alla medborgare, inte minst de unga, inklusive mina egna fem barn, att söka sig till Albert Engström, det kommer att löna sig.
Skogsmänniska – Naturmänniska – varför Albert?
Ja, Albert Engström från skogen i Småland blev senare förälskad i havet och Roslagen. Han sökte sig dit tidigt och mer etablerat än någon annan, och det imponerade storligen. Men seglare, nej, han var nog ingen stor seglare och förmodligen ingen stor jägare heller, för mången kanske inte så mycket att stå efter nu för tiden. Bruno Liljeforsteckningen med Albert som klappar en förskrämt bakåtryggande hare på huvudet med några tröstande ord om att det inte är någon fara, är obetalbar, och troligen en fullträff när det gäller människan Albert Engström. Och inte var han väl någon naturmänniska att tala om. Jag tror nog på Ludvig Nordström när han säger, att Albert inte tog några skogspromenader i onödan. Då menar jag den vuxne, etablerade konstnären, för visst är det klart att han som ung pojke i Småland strosade runt som alla andra. Troligen promenerade hustrun Sigrid mycket mer än Albert i de vackra och då ännu måttligt bebyggda Roslagsskogarna runt Grisslehamn, särskilt som hon tidigare än många andra blev intresserad av svampplockning och till och med korresponderade med tyska experter för att klara examineringen.

Nej, skogsmänniska måste nog utsträckas till naturmänniska, det verkar täcka det mesta. Vi brydde oss märkligt nog inte särskilt mycket om alla hans dråpliga teckningar av originella personer. Det är märkligt eftersom Albert Engström för de allra flesta förknippas just med sådant som Kolingen och hans likar, eller alla dessa grevar, militärer, präster och bönder. Vi läste dem och älskade dem förstås, men det var något annat som fixerade vår kärlek.
Det var naturbilderna som fångade oss.
Den ovan nämnda bilden från Ingarö var en, och bilden ”Epilobium” som pryder 13:e årsbokens omslag var en annan. Etsningarna från Gotska Sandön är så fantastiskt underbara och saken förringas inte, när man får veta att dottern bodde på denna ö några år som nygift.
Det var taggiga skogshorisonter, mörka, dunkla bakgrunder, Hässlåsa bottenlösa damm. Bara namnet, det är genialiskt framplockat, liksom Skurugata. Albert Engström bygger upp bild efter bild av längtans mål för drömmar om framtida pilgrimsfärder.
Några vackra naturbilder? Var det allt? Nej, inte allt, men kanske det avgörande. Återigen kanske.
Men när dessa bilder fyller en med så starka och djupa känslor att man aldrig glömmer dem och aldrig upphör att älska dem i hela livet, är det då inte nog?

sidtopp