Denna sida ska handla om Jenny Lind, för att i någon mån hålla minnet av henne vid liv.

Jenny Lind är näst Ingemar Bergman den största konstnär vi har haft i Sverige.

Jenny var den totala, mest rättskaffens, hederliga, mycket svenska, mest beundransvärda person jag stött på. Hon föddes 1820 och dog vid 67 års ålder, förmögen, i total sinnesfrid, på alla sätt älskad och beundrad av alla som kom i beröring med henne. Jag blir alldeles totalt varm och glad när jag tänker på att hon har funnits.

Samtidigt blir jag (tyvärr) förbannad över den demolering av den älskade staden Stockholm vi bor i, en demolering som ägde rum på 1950-60-talet. Även Jenny Linds födelsehus revs, det är en handling av stor ondska utan motstycke och framför allt onödig, i andra städer krossades husen under flygbomber och granateld, i Stockholm demolerade vi själva så duktigt med grävskopor och dynamit. I andra europas stora städer byggde man upp det gamla in i minsta detalj, i Stockholm fläkte man ut stora, fula byggnader med Sergeltorgets glastandpetare som skamfläckens centralpunkt.

Jenny Lind finns på våra sedlar, nu tänker man sätta barnboksförfattaren Astrid Lindgren på sedlarna, skaparen av barnslig tramslitteratur som kommer att vara totalt glömd om några år.

Jennys musikalitet upptäcktes tidigt. Till en början fick hon mest göra talroller på operan i Stockholm som var minst lika mycket en teaterscen. Hon uppmärksammades för sin stora förmåga att gestalta roller på ett sätt som publiken älskade.

Hon lärde sig sjunga med perfekt intonation och småningom ett fullständigt behärskande av drillar och tekniska finesser. Hon övade och övade, fullkomligt outtröttligt för sin älskade publik. Men det var sången i förening med hennes agerande och att hon hade en ren, nästan barnslig röst som fullständigt grep publiken var hon än uppträdde. Om och om igen berättas hur just hennes agerande och uppträdande och det speciella i hennes sångsätt var det som totalt fångade publiken. Hon hade ett stort omfång, enligt uppgift lilla h till trestrukna g, alltså två och en halv oktav.

Det var en vanlig, religiös men extremt musikalisk, mycket svensk tjej som älskade sitt fosterland med alla dess egenskaper, sina skogar, sina berg, vattendrag och sjöar. Han hade ett mycket vinnande sätt, var som sagt vänlig och omtyckt av alla hon kom i beröring med. Under sitt artistliv tjänade hon mycket stora pengar och skänkte bort stora summor i välgörenhet av olika slag. Numera tjänar popartister också stora pengar, men inte på grund av en stora prestationer utan genom massmedialt kändisskap.

Jennys föräldrar, som föga brytt sig om henne i barndomen, skrev ständigt och tjatade om pengar. Hon köpte dem ett hus i Sollentuna (Pommern, jag tror att någon del finns kvar än i dag) och de fick livstids pensioner.

Jenny var förlovad tre gånger mot slutet av sin operakarriär, den förste slogs upp därför att misstanke fanns att han inte var ren, d.v.s. möjligen varit med annan kvinna i ungdomsåren, den andre på grund av hans överdrivet höga religiositet, den tredje slutligen , nio år yngre, var som hon garanterat oskuld, men jude, några timmar före giftermålet måste han konvertera till den kristna tron. På den tiden var judeegenskapen endast av religiös art.

Få moderna människor har möjlighet att föreställa sig skönheten i den tidens orörda svenska bondesamhälle.

Det fanns ingen elektricitet, ingen förbränningsmotor, tystnad, stillhet. De första ångbåtarna med hjuldrift var relativt snälla kolosser.

Mörkt på vintrarna men ljust på somrarna. När det var fullmåne nyttjade man detta stilla nattljus.

Men det fanns mycket som vi idag skulle ha svårt för. Alla avträden var typ dorrdass ofta uppe på vinden, toilettpapper existerade inte, och hygieniska aktiviteter var inte som nu när man har rinnande vatten, dusch och bad. Man tvättade sig i handfat och baljor. Pottor-nattkärl fanns i alla sovrum. Men man tvättade sig inte heller som nu, man använde torrborstning av hela kroppen och en hel del parfymer om man hade råd. Naturliga lukter fanns överallt, vilket nog bara var att vänja sig med. I Stockholm cirkulerade budarna (skitåkarna) på nätterna med buller och bång, de var ju nödvändiga och tog inga hänsyn, om inte en lampa omedelbart tändes i huset vid första knackningen, drog man sig inte för att bulta och slå med stort skramlande, släpade och drog bajstunnorna nedför trapporna med ljudliga kommentarer.

Läckerheter i mat och dryck fanns, kokkonsten var väl utvecklad, och alla grönsaker var säsongbundna varför man nyttjade inläggningar, insaltningar, syltning, saftberedning och torkning. Importerade vin och spritdrycker liksom lokalt tillverkade produkter rådde det knappast någon brist på. Fantastiskt fina svenska kokböcker kom till under 1700- och 1800-talen som Kajsa Warg, Nylander och Hagdahl.

Denna bild är ett foto från Jenny i trettioårsåldern. raka ögonbryn, rätt stor näsa, en viss glimt i ögonen. Vid det här laget en förmögen, mycket svensk, tjej med planer att dra sig tillbaka från scenen. Jag tror att denna bild är den mest välliknande av alla stora mängder försök att avbilda henne.

En daguerrotyp tagen i London 1850. Onekligen stora likheter med föregående bild och därför övertygande.

sidtopp

En sommardag av Adolf Fredrik Lindblad, MariAnne Häggander sopran.

Det anses att Jenny Lind hade många Lindbladsånger i sin repertoir.

Efter premiären på stockholmsoperan den 7 mars 1838 i Jennys första riktiga operaroll, som Agata i C.M. von Webers Friskytten

En viss heshet i de lägre tonerna, men i de högre en ovanlig styrka och klang, ren intonation och en ovanlig behärskning av rösten, fördraget enkelt och flärdfritt, men fullt av känsla och verve, det elektriserar och hänför ab

... vilken klang, vilken styrka och ibland vilken ljuvhet som vid flera tillfällen kom salongen att genljuda av livliga applåder Dagligt allehanda

...förtjusar alla såsom sångerska och aktris... går mig till hjärtat med sitt enkla och själfulla spel; hennes röst är ej mycket stor, men kristallren och sången fullkomlig; även efter de finaste kännares omdöme. Det är märkvärdigt att hos denna knappt tjugoåriga, fina, vita, täcka flicka, se det lugn, den säkerhet, som vi finna hos den fulländade sig medvetna konstnären. Hon tycks sjunga i ren glädje över sången. Fredrika Bremer

Jenny själv: "Jag steg upp denna morgon såsom en människa, och lade mig som en annan. Jag hade funnit vari min styrka bestod"

Efter premiären på stockholmsoperan i Lucia di Lammermoor den 16 maj 1840

...mamsell Linds spel torde svårligen kunna överträffas på någon scen. I den sista stora arian framstår hon som en Grisis jämlike i sången; men Grisi kan inte tolka det dramatiska så som Jenny Lind.

Brev från Muzio 1847

Rösten är en aning skarp i högsta registret och svag i det lägsta, men med hårt arbete har hon lyckats få den tillräckligt böjlig i övre registret för att utföra de mest fruktansvärt svåra passager. Hennes drill är makalös; hon har en oöverträffad smidighet, och för att visa sin viruositet faller hon lätt för frestelsen att excellera i fioriturer, dubbelslag och drillar ... hon är en fulländad och mycket insiktsfull musiker, hon sjunger vilken sång som helst från bladet..

I England sommaren 1848

... de utsöktaste toner med den mest fulländade intonation fångar åhörarna och försätter dem i extas. Hon sätter an höga C och D med ofelbar intonation, överraskande styrka och utan märkbar ansträngning; där visar sig en annan sida av förtrollningen i hennes sång. Bäst kommer hennes kvalitéer fram i mera ömma och rörande tongångar.

Sedan kommer ett stycke mera negativa eller modererande kommentarer om i vilka operor hon passar eller inte passar t.ex. att Mozarts operor kräver mer volym... Musical Word

London hösten 1849

Jag kommer just från italienska operan. J Lind sjöng för första gången i år, och drottningen framträdde offentligt för första gången efter chartist-oroligheterna. Båda gjorde ett starkt intryck på oss och den gamle Wellington intresserade mig också i högsta grad: han satt nedanför drottningens loge, likt en trogen konungslig hund i sin koja. Jag har också gjort Jenny Linds personliga bekantskap. Hon har haft vänligheten att skicka mig en operabiljett. Det var en utmärkt logeplats och jag hörde bra. Hon är svenska, oförliknelig. Det är inget vanlig ljus som står kring henne, utan det magiska norrskenet. Hon gör ett oerhört starkt intryck i Sonnanbula. Hon sjunger säkert och rent; hennes piano löper jämnt och fint som ett hårstrå... Frédéric Chopin

Nashville i mars 1852

"Hon bestitter verkligen en underbar fin och utsökt röst, och många av dess bästa egenskaper har hon odlat till närmast otrolig grad, så att den i de flesta avseenden kan anses vara så nära fullkomligheten som någonting mänskligt kan vara. Den enastående kraften i hennes röst uppe i det höga registret går vida utöver sopraners vanliga förmåga, och hon har - så som vi förstår det - genom lång och ihärdig övning lärt sig att forma de högre tonerna helt efter sin egen vilja. Till synes kostar det henne ringa eller ingen ansträngning, och hon kan med den mest lysande klarhet dröja länge och utan synbar möda på de allra högsta tonerna. Härigenom kan hon åstadkomma de mest överraskande effekter på den som lyssnar. När hennes röst efter en musikalisk lek genom de lägre och mellersta registren plötsligt bryter ut i toner som är klarare och högre än vi någonsin hört från någon sångerska, då sitter åhöraren där i häpnad över kraften i hennes sång.

En annan skönhetseffekt som är särskilt utmärkande för Mlle Linds röst är dess oförlikneligt fina och delikata piano. Det är faktiskt underbart. Om musik någonsin blir verkligt gudomligt i sitt uttryck, så är det i den stund då den på hennes läppar nästan sjunker ner till en viskning och den utsökta melodin ändå hörs bort till varje vrå av teatern... Hennes drillar - ja, vi måste bekänna att i inte ens efter svårt huvudbry kunde antyda någon som helst förbättring. Ingenting kunde vara mer felfritt - snabbare - eller mer genommusikaliskt. Det är här som hennes röst kommer allra närmast fåglarnas kvitter... Övergången från höga till låga toner utföres snabbt och till synes utan ansträngning. Ingenting kunde vara mer fullständigt, mer fulländat än hennes suveräna behärskande av rösten" Daily American, Nashville

Om Jenny Lind i Holland- Rockstros biografi

.. hennes röstomfång var nära tre oktaver, från H i lilla oktaven (omedelbart till vänster om mitten c) upp till trestrukna G. Rösten var en glänsande och stark sopran, vilken förenade omfånget och klangen hos den äkta soprano drammatico - till vilken klass av röster den overdersägligen hörde - med den lätthet och böjlighet, som är utmärkande för den mera smidiga och höga soprano sfogato, med vars karaktäristiska tunnhet den dock ej ägde något gemensamt... det briljanta höga registret ... och hennes pianissimo, i sanning ett av de skönaste dragen i hennes sång... Drillen vilken hon utförde allt efter omständigheterna antingen på ett oförlikneligt briljant sätt eller likt en sakta viskning, som mera liknade en fågeös kvitter än ljudet av en människostämma... mellanregistret var ibland lätt beslöjat... Holland-Rockstro

Henry Scott Holland och William Smyth Rockstro gav ut en biografi om Jenny Lind-Goldschmidt, Hennes tidigare lif, år 1891

Musical Times kommentar om Jenny Lind 1856

Jenny Linds karriär måste betraktas som ett av detta mycket märkliga århundrades stora fenomen. Vi får leta förgäves i musikens annaler för att finna något liknande. Hon har förtrollat världen så som ingen annan i hennes yrke någonsin tidigare gjort. Inte så mycket därför att hon sjäng bättre än alla andra, utan för att hon sjöng annorlunda än alla andra. Hon har vunnit världens aktning och beundran i högre grad än någon annan utövande artist. Inte så mycket därför att hon i sott privatliv var generösare, älskvärdae och mer frikostig än någon annan - utan därför att hon levandegjort dessa egenskaper på ett alldeles eget sätt.

Mäster Samuels gränd 32, senare Mäster Samuelsgatan 40. Huset revs 1955

De vandaler som förstörde det gamla Stockholms city må evigt ruttna i helvetets värsta kval

Militärmusiken hördes säkert varje dag. Personalen var indelad i signalgivare och harmonimusik. Signalgivarna hade att blåsa signaler för en mängd olika order såsom tapto, revelj, korum, matsignal, uppställning, generalmarsch mm som spelades på signalhorn med naturtoner. Harmonimusikanterna spelade stråkinstrument, träblås o flöjt på konserter och till dans.

Lite exempel på naturtonstrumpet:

Jenny hörde de vackra klingande trumpetsignalerna som dagligen förekom lite här och var i Stockholm.

En dag gick hon fram till pianot som hon egentligen absolut inte fick röra, och klinkade någon treklangsfanfar hon hört. Sedan gömde hon sig under någon möbel i skräck för att bli påkommen.

Detta är Jennys första säkra minne.

Detta ledde till att hon fick sjunga upp för ledande personer inom teatern och operan.

auditörerna grät när de hörde den lilla flickans vackra röst.

process föräldrar - operan, Jenny 14 år

Denna skiss är gjord av landskapsmålaren Stefan Bennet (1800 - 1878). Enligt anteckningen föreställande Jenny Lind, men ögonbrynen synes vara mera böjda än man ser på många senare målningar och fotografier. Det föreställer dock en mycket ung flicka vid teatern och är onekligen rörande att föreställa sig detta som ett snapshot av en av våra mest namnkunniga svenskor.

O! föll uti ditt unga hjärta
en gnista av den låga blott,
som giver fröjd, som giver smärta,
blev snillets gudalån din lott,

låt uppåt då dess flamma flöda:
den mot sitt ursprung tar sin fart.
Ack! Vet den skall ditt liv föröda!
Men vet, den är av himmelsk art!

Jenny flyttar till familjen Adolf Fredrik och Sophie Lindblad i Bondeska palatset, för att komma undan sina kärlekslösa föräldrar

Adolf Fredrik Lindblad

Adolf Fredrik Lindblad, en senare bild, som fick Jenny Lind att bli alldeles konsternerad av hans näsa som vuxit till en stor blå blaffa. Men man ser tydligt samma lätt roade och iakttagande ögonuttryck.

sidtopp

Adolf (40) olyckligt kär i Jenny (19)

A.F. Lindblad

"Säg, vet du väl, vad kval din bild hos mig förskyller och ögat jämnt med tårar fyller? Ack nej, ack nej! Du anar ej, du vet det ej."

Nära
Text Adolf Fredrik Lindblad

Fågeln på grenen sjunger lika gällt.
B lomman på renen blickar lika snällt.
||: Men alltsedan dig jag såg,
har förändrats all min håg.
Hela dagen jag betagen
ser och hör blott dig!:||

Så har försvunnit
re'n min barndomstid.
Vad jag har vunnit,
ack! ej var det frid.
||:Suckar från mitt hjärta gå,
blott med oro kan det slå.
Kärlekslåga, ljuva plåga, lämna mig i ro!:||

sopran MariAnne Häggander

hovrättsrådet Henrik Mattias Munthe 45 år (Jenny 23)

bilden från Franzéns förträffliga bok

ny förmyndare och förvaltare. Skötte exemplariskt hennes tillgångar tills maken Goldsschmidt fick ta över.

sidtopp

Här sångstämman som "choir ahh", man hör i alla fall den glättiga melodin

Här endast en av flera verser.

I Sverige ligger en skogig trakt, och Wärend månde den heta. En gång i fordom, så är det sagt, bröt Dansken in, skall ni veta, men hur det gick honom, vet både ni och jag; Och skogens fåglar de sjunga än i dag. De sjunga drilla, drilla: trill rillri, trill rillri; Om flickorna uti Wärend.

Meyerbeer arbetade på en ny opera (Fältlägret i Schlesien) där han tänkt sig Jenny Lind i huvudrollen Vielka. Det blev konflikt med den ordinarie sångerskan Demoiselle Tuczek och Jenny medverkade inte till en början men frk Tuczek gjorde alls ingen succé i rollen..

sidtopp

med ångaren Svitiod till Stockholm. Till sin bostad vid Norra Smedjegatan.

Fester, uppvaktningar, tillställningar och bjudningar.

For med hjulångaren Gauthiod till London. Massor av folk på Skeppsbron, operakören sjöng i båtar intill, Upplands regementes musikkår spelade hennes populäraste arior i en annan båt.

Hjulångfartyget Gauthiod sjösatt 28/7 1840, sänkt som pråm vid Fjäderholmarna i slutet på 1860-talet

förlovning med Günther

Dragningen till de alltför fromma tolkades sarkastiskt i versen

Jenny Lind med stadens Lisor
sjunger andeliga visor

Jenny smög sig om morgonen ombord på ångfartyget Gauthiod och gömde sig i köket, vilket den här gången var onödigt, då inga jobbiga människomassor fanns att gömma sig för.

For till Liverpool och sjöng för välgörenhet några gånger

Till Amerika med hjulångaren America, resan tog 11 dygn.

Jenny besökte bl.a. New York, Boston, Philadelphia, Baltimore, Washington, Richmond, Charleston, en avstickare till Havanna på Kuba där hon bl.a. träffade Fredrika Bremer, sedan New Orleans, Memphis, Saint Loius, Nashville, Luisville, Cincinnati och åter till New York

Överallt för utsålda hos och största jubel

Två år innan hade Stephen Foster komponerat Oh, Susanna, en av 1800-talets mest lyckliga kompositioner. Den måste Jenny ha hört många gånger, även om den inte tillhörde hennes mer sofistikerade repertoir.

Men på sin amerikaturné framförde hon mot slutet av konserterna även populära nordiska och amerikanska sånger med lysande koleraturuppvisning såsom Home Sweet Home, Swanee River mm.

Den 25 maj sista utsålda konsert i Casle Garden i New York.

For sedan hem med hjulångaren America till Hamburg via Liverpool för att träffa sina svärföräldrar

Musical Times kommentar om Jenny Lind (se omdömen)

Sista resan till Sverige

sista sverigebesök inkognito på försommaren. Hälsade på Lindblads i Linköping, Adolf 75 år, Sophie 74.

Jenny Lind avlider den 2 november i Malvern. Ingen särskild sjukdom, bara tynade bort enligt dottern Jenny i en intervju i Svenska Dagbladet 1928. Barnen Walter, Jenny och Ernst nu 34, 30 och 26 år.

Jenny Lind ligger begravd i Malvern, England.

Jenny endast 67 år, hördes en gång mot slutet på morgonen sakta gnola litet ur Robert Schumans "An den Sonnenschein" när solen sken in i sjukrummet.

  klicka på högtalaren för att lyssna på en modern inspelning av denna sång Op 36 No 4 1840

60 ggr i Sth

http://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_le_Diable

Norma Här en version av Casta divaarian med Maria Callas på youtube

När Jenny lind sjöng denna aria i Berlin den 15 december 1844 fick hon enorma applåder och fick bissera hela den långa arian.

om någon som går i sömnen

sidtopp